Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
Lär mig sedan tåligt bida
Herrans stund att kalla mig,
Och med ödmjukt sinne lida,
Gud, hvad helst det täckes Dig I
Ty de vexla, lifvets skiften,
Mellan ljus och mörker jemt
Ifrån vaggan och till griften —
Så Din vishet det bestämt.
För att kalla men’skan åter
Ifrån villans branta stig,
Du en engel, smärtan, låter
Föra henne hem till Dig.
När det stolta sinnet böjes
Och sin egen ringhet ser,
När från jaget tanken höjes
Och Dig bäfvande tillber,
När förmätna knotet tiger,
Blyges för sig egen röst,
Bönen upp till himlen stiger
Att der söka ljus och tröst.
Endast så vi vinna friden ,
Barnaskapets frid, igen;
Endast så för oss kan tiden
Förgård bli till himmelen;
Endast så kan själens öga
Genom töcknet skåda klart;
Endast så Guds råd, det höga,
Blir for men’skor uppenbart.
Vilsna barnet, som vändt åter
Till den gode Fadrens famn,
Känner ljuft att Han förlåter,
Att det nått en säker hainn,
.Ta, en försmak så det känner
Af den helga sabbathsro,
Som står åter for Guds vänner,
Dem, som älska, hoppas, tro,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
