Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•253
rum och låta trampa sig under fötterna såsom en liten svart
spindel."
Af skildringarne från sjuksalen, är det en, som synes
oss ega ett rörande intresse och hvilken vi härnedan oafkortad
återgifva.
Den virginiske gro/smeden.
"En af de först ankomna patienterna under min vård hade
ofta talat med mig om en af sina kamrater, som begärt att få
afvakta nästa transport, på det att de, hvilka syntes svårare
sårade än han, först måtte erhålla hjelp. Det tycktes råda en
vänskap lik Davids och Jonathans mellan dessa båda män;
min patient längtade otåligt efter kamraten, och tröttnade
aldrig att prisa John, hans mod, hans nykterhet, hans
sjelf-försakelse, hans hjertas aldrig trytande godhet — och afslutade
alltid sin panegyrik med förklaringen: "Det ä’ en karla karl,
som förslår! det ska’ ni bli varse, Ma’am." Jag var ej litet
nyfiken att få skåda detta mönster af förträfflighet, och då
han kom, vaktade jag honom på afstånd ett par dagar, innan
jag gjorde närmare bekantskap. För att säga sanningen kände
jag mig litet skygg för den store, ståtlige mannen, hvars säng
måste förlängas, för att rymma hans resliga gestalt; sällan
talade han, yttrade aldrig någon klagan, kräfde intet deltagande,
utan följde blott med lugna, uppmärksamma blickar, hvad som
föregick omkring honom. Stödd mot sin höga hufvudgärd,
ingaf mig den sårade grofsmeden en lika djup känsla af sia
inneboende värdighet, som någon bild af en döende regent eller
statsman. Hans ansigte var högst intagande, infattadt i en
ram af brunt skägg och hår, dragen välbildade, uttrycket fullt
af en lugn kraft, som ännu ej vikit för plågan, stundom
tankfullt-, ofta mildt deltagande vid anblicken af andras lidande.
Munnen bar ett uttryck af allvarlig fasthet, röjande viljekraft
och mod, men leendet var mildt som en qvinnas och ögonen
liknade barnaögon, blickande framåt med eu ren, frimodig
uppsyn , som lofvade godt för dem, hvilka satt sin lit till honom.
Han tycktes hänga fast vid lifvet med all kraft, såsom vore
det för honom ännu rikt på pligter och lycka, och han
tycktes hafva lärt förnöjsamhetens hemlighet. Den enda gång jag
sett hans lugn stördt var då kirurgen tillkallat ännu en läkare,
Tör att undersöka hans sår. Ängsligt forskande i deras anleten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
