Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•260
vännernas farväl var kort, men kanske derför så mycket mera
rörande.
"Hur’ är det, gamle gosse?"
"Nära slut, Gud vare tack!" hviskade den andre.
"Kan jag göra någonting för dig?"
"Helsa hem — säg dem — jag gjorde mitt bästa."
"Lita på det! Lita på det!"
"Farväl, Ned."
"Farväl, John• Farväl!"
De kysstes och skiljdes, ty Ned förmådde ej stanna och
se vännen dö. Uuder en kort stund hördes intet annat ljud i
rummet än droppet ur vattenkranarne och de rosslande suckar,
med hvilka John långsamt utandades sitt unga, starka lif.
Allt var öfver, tyckte jag, och lade bort solfjädern, hvarmed
jag flägtat svalka kring hans bädd, då han plötsligt reste sig
upp, bröt den djupa tystnaden med ett skärande skri och bad
med ett uttryck af smärta, som ingen sedan kunde förgäta:
"Luft! För Guds skull, luft!"
Det var den enda klagan, smärtan eller döden aftvingat
honom, den enda lindring han begärt, och ingen af oss kunde
uppfylla denna bön. Den starkaste luftström kunde ej mera
fylla hans lungor. Ned slog upp fönstret; östern värmdes
redan af morgonrodnadens första röda skimmer, den kommande
dagens budbärare. John såg det och drifven af den kärlek
till ljuset, som först lemnar oss med lifvet, tycktes han häri
läsa ett löfte om hopp, om hjelp, och öfver hela hans anlete
spred sig detta herrliga uttryck , hvari dödskampen tyckes
likasom upplösa sig, och som är gladare än något leende. John
sjönk sakta tillbaka mot hufvudgärden, räckte ut sin starka
arm likasom för att fånga och föra till sina läppar i rikare
mått den efterlängtade luftströmmen, och försjönk derpå i en
medvetslöshet, som försäkrade oss att han upphört att lida.
Så var det äfven, ty ehuru de tunaa andedragen ännu en kort
stund häfde hans bröst, voro de blott vågslagen af en
återgående tidflod, som fruktlöst bröto sig mot spillrorna af en
farkost, hvilken den odödlige innehafvaren leende öfvergifvit.
Han talade icke mera, men höll min hand hårdt i sin, så
hårdt, att jag, när han slutligen hänslumrat, ej kunde draga
den tillbaka. Ned hjelpte mig, förklarande att det "icke var
bra" att hålla dödt och lefvande så länge tillhopa. Men ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
