Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•262
Den sista af sina skizzer kallar miss Ahott
Slutet.
.......Medan kriget fortgick med vexlande lycka och
händelserna hopade sig utanför sjukhuset, hade åtskilliga
förändringar inträffat inom detsamma. Förfran hade fått lära, att
bästa sättet att bilda sig till sjukvårderska är, att sjelf bli
patient på ett sjukhus. "Då först", säger hon, "får man
rätt klart för sig hvad de sjuka lida och hvaraf de finna
lindring; huru den minsta vänlighet rör och vinner hjertat, huru
mycket eller huru litet vi gälla i deras ögon, som omgifva oss.
"Mot mig", fortfar hon, "voro alla vänliga; uppasserskan i
min sjuksal kom ofta upp till mig, för att ge underrättelse
om tillståndet der, och tända min brasa, samt medförde stundom
bud eller små gåfvor från mina tappre gossar. Sköterskorna
gingo månget fjät med trötta fötter för min skull, och några
kommo hvarje afton, för att prata bort en stund vid brasan
och göra det trefligt åt mig för natten. Läkarne gjorde
dagliga besök, knackade på mina lungor, föreskrefvo pulver och
piller utan tal och utan namn och lemnade mig vid
bortgåendet lika okunnig om mitt tillstånd och mycket sämre till mods.
Småningom började timinarne löpa i hvarandra, menniskorna
fingo ett besynnerligt utseende, underliga drömbilder sväfvade
omkring i rummet och nätterna förgingo under en ändlös kamp
mellan plåga och dvala. Brefven från hemmet röjde en
tilltagande oro, läkarne höjde ögonbrynen och nickade på ett
o-lycksbådande sätt, vänner bådo: "res hem!" och inre
upproriska röster understödde uppmaningen. Men mitt kontrakt med
sjukhuset lydde på tre månader, jag kunde ej förmås att ge
mig förr än jag var ohjelpligt slagen, och mötte med ett
envist: "Jag vill ej" alla uppmaningar att återvända, till dess
jag en vacker morgon fann en gråhårsman vid min bädd, vid
hvars blotta åsyn mitt beslut rubbades och mitt hjerta svek
mina tappre gossar. När slutligen den gamle bad: "kom hem!"
ljöd svaret: "tag mig, fader!" och så slöt min bana såsom
sjuksköterska vid arméen."
Författarinnan förklarar dock öppet, att hon aldrig skall
ångra den tid hon egnade åt detta kall, och hoppas att ingen,
som känner håg att verka i denna riktning, skall låta afskräcka
sig af hennes exempel. Man upplefver stundom mera under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
