Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•389
ej följa med de ständigt fortgående upptäckterna och
anläggningarne i de nya länderna.
Bland de forskare och upptäckare, hvilka bidragit till att
göra det inre af Australien kändt, intar en tysk, Dr Leichardt,
ett framstående rum. Redan 1844 (d. 13 Aug.) begaf han
sig med en liten expedition af 10 man från Sydney (på
sydvestra kusten) mot landets nordöstra del, som då ännu ej var
känd af kolonisterna. Han styrde sin väg mot
Carpentaria-viken, uppnådde verkligen denna, följde dess hela kustland,
genomvandrade den vester om viken befintliga halfön
Arn-hems land och uppnådde d. 17 Dec. 1845 den på nordkusten
liggande hamnen Port Essinpton. Den landssträcka han
genomtågade beskrifves såsom egande betydliga floder och
präktiga betesmarker med yppig, tropisk växtlighet. Dristig vorden
genom framgången af detta företag, drog Leichardt ånyo ut
på upptäcktsfärder i April månad 1848, denna gång med ett
talrikare följe, hvartill kom ett bihang af 7 hästar, 20
mulåsnor och 50 oxar. Han ställde nu sin kosa i mera rak
vest-lig riktning, och hade för afsigt att, om möjligt, genomtåga
hela kontinenten från vester till öster. Men i den ofantliga
ödemark, som ban ämnade undersöka och göra tillgänglig för
civilisationen försvann så väl han som hans följeslagare alldeles
spårlöst. Flera expeditioner utgingo för att återfinna honom
eller för att åtminstone upptäcka något tecken till det öde, hvilket
drabbat honom och hans följeslagare. Men allt förgäfves. Många
hafva de gissningar och antaganden varit, hvilka sökt att tyda
den hemska gåtan, men inga bekräftelser har man kunnat finna
på någon af dem. Hade Leichardt och hans följeslagare fallit
ett offer för vildarnes raseri? Hade de omkommit af törst i den för
dem alldeles okända vildmarken, som utblottad på alla vattendrag
sträcker sig inåt landet? Hade de djur, hvilka voro ämnade
dem till bistånd och föda, ätit af den dödligt giftiga örten
Gastrolohium, och ett efter annat dukat under, lemnande sina
herrar till pris åt en långsam hungersdöd? Eller hade
skörbjugg förtärt deras helsa och krafter, tills de vanmäktiga
ned-dignat på ställen, der ingen vän, ingen landsman kunnat
återfinna deras jordiska lemningar?
Sådana voro de frågor, hvilka under de första åren efter
Leichardts försvinnande, ofta upprepades med orolig, smärtsam
undran, utan att någonsin erhålla ett tillfredsställande svar, och
sålunda hafva sjutton år förgått, utan att något inträffat, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
