Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
än hon sjelf i förstone anat, af sanningen i sin egen
skildring, låtit pennan hvila några minuter, kastat en snabb
återblick på sitt eget lif, sin egen karaktersutveckling, och
derefter raskt fortsatt:
»Så qvinna jag är, och ganska qvinlig till hjertat, så har jag
stor sympati för sådana jägare-naturer. För mig hade aldrig hemmet
och den bäste makes kärlek varit nog, om de hade stängt mig ifrån
en verksamhet vida öfver hemmets gränsor; och jag tackar Gad att
en aning härom afhållit mig från att göra en god man ■— olycklig,
genom att bli hans hustru.
»Det skall bli intressant,» tillägger hon, återkommande till
sin första tankegång, »att se huru den fransyska romanen slutar.»
Intresset blef dock ej hvad hon väntat. Nästa bref säger
nemligen:
»Slutet af »Lldstoire d’une honnéte f emmen lät mig tänka på det f
ransyska ordspråket: »Beaucoup de bruit pour une omeletts». Den
kärlek, som der gör försoningen, synes mig 7iemligen icke af högre art
än den före broullieriet och ger ingen trygghet mot en ny inre
skiljsmessa. Den enda figur der af större innehåll skickas hjertlöst till la
Trappe, då tydligen hans arbetsfält och frälsning varit missionärens
uppgift bland vildar ocli menniskoätare.»
Det är påkostande att ur det rika innehållet af dessa
bref endast kunna meddela hvad som är af allmänt intresse,
och som låter Fredrika Bremers offentliga personlighet
framträda, medan grannlagenheten bjuder oss att förbigå nästan
allt som röjer den trogna vännen, den ädla välgörerskan,
den enkla varmhjertade qvinnan. Hvarje bref öfverflödar
dock af dessa drag af det ömma gifvande hjertat, som ännu
fortfarande omhuldar sina skyddslingar, till och med de i
fremmande land, och upptager hvarje vänlighet mot dem
såsom vore den egnad beskyddarinnan sjelf. Huru hon ofta
beröfvat sig sjelf hvad vi kalla det oumbärliga, för att lindra
en ögonblicklig nöd, och hur öfverhopad hon var af
hjelp-besökande de sista åren, derom kunna hennes vänner
berätta. Hon gladdes öfver hvad hon kallar »det välsignade
landtlifvet» ej blott för den ro det skänkte henne, men äfven
för det öfverskott af penningemedel det lemnade henne att
använda för andra. Till svar på några anmärkningar af
vännen öfver nöden i hufvudstaden skrifver hon:
»Ja, nog kan man bli yr i hufvudet af Stockholmsnöden! Den
skulle rent af ha tillintetgjort mig, om jag ej rymt staden. Sista året
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
