Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78’
förklarade och missförstådda. — Vi skola söka, att med förfin
följa det ena skedet efter det andra uti Geijers lif, blicka in
uti de strider och lidanden som denne ovanlige man måste
genomkämpa, för att lära känna sig sjelf, för att, så allsidigt
begåfvad som han var, utvälja den bana, det hufvudstudiuin,
som sedermera blef hans, innan han kunde blifva »en
evighetens man.» Vi anföra härom professor Fries" egna ord,
sedan vi först sökt framställa det hufvudsakliga af inledningen:
»Lugnt och stilla framflyter i allmänhet vetenskapsidkares lif.
0-märkligt, som vårens grönska, tillväxer deras utveckling; långsamt, som
tidens, mognaderas mödors frukter. Ur menniskoandens outransakliga
djup framväller den källa, sanningens och vishetens spegel, hvilken
oförmärkt växer till en flod, som hanar tidsandans strömfåra och
framåt med sig förer menskligheten. Men det är ej på ytan, som
böljar för dagens vindar, utan på de lugna djupen, som nå tidens
botten, som de äkta perlorna alstras och de mäktigaste vågor
strömma. Så var oek Geijers lif och verksamhet: en strid bergström med
brusande fall och blomstrande stränder. Vi hafva icke här, som hos
hjelten ooh statsmannen, några yttre stora bragder eller i samtiden
mäktigt ingripande skiften att teckna, utan hjertats pulsslag, tankens
härtåg, snillets segrar inom idéernas eviga verld, af hvilken hela
jorde-lifvet, efter forntida vises uppfattning, endast är eu vexlande
förgänglig skugga — och inom hvilken allt, som i sinneverlden skall vinna
varaktig verklighet, först måste utkämpas. Yi hafva här att teckna
en filosof, som, ledd af en högre sol, i tiden icke blott ser
förgängelsens graf, utan tillika mensklighetens pånyttfödelse; en häfdaforskare,
som i företeelserna icke blott ser ödets nyck eller lidelsernas spel,
utan verldsandens utveckling t.ill stigande frihet; en skald, som sjelf
ett nationalepos, förenar forntid och framtid till deras gemensamma
urbild, evigheten. Den slagruta, som ledde honom i alla hans
forskningar, var ett ödmjukt, menniskoälskande hjerta, uppenbaradt i den
ädlaste personlighet.»
Förfin öfvergår härefter till en kort skildring af Geijers
barndom i fosterbygden, hänvisande till hans egen hänförande
framställning häraf, och följer honom derpå till den första
vändpunkten i ynglingens lif, inträdet på den akademiska
banan. Han stannar här ett ögonblick, för att belysa de inre
strider, som öfver mättet af mångsidiga anlag och andeliga
krafter alstrade i en själ så begåfvad som hans.
»Anlagen äro skiljda, men ju högre något skall stiga,
desto flera vilkor fordras — ju större fullkomlighet något skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
