Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144’
Och landtfolk knäpper händerna till bön
Och dufvan sväfvar högt på hvita vingar.
Hvad hon är lik? Ack jo, konvaljer små,
Som stå i skuggan, doftande och gömda,
Sin oskuldsande vidt de sprida så,
Och lika ljuft berömda eller glömda.
Hvad hon är lik? Sin lilla psalmbok der,
Som helga sånger tyst inom sig gömmer,
Men i den själ, som högre tröst begär
Strax vid en blick, sin frid, sin balsam tömmer.
Hvad hon är lik? Kanske en stilla elf,
Som tyst välsignar der framåt den hastar.
Hvad hon är lik? Ack, ändå blott sig sjelf;
Min svaga teckning misslynt bort jag kastar.
T. K.
xix. derföre.
»Mörk är din åsigt af lifvet, min vän,» så säger mig mången,
»djupt i den svartaste mull, fagraste lilja ju gror!»
Tåren för leendet valde jag ut, då solen mig helsar
bränner hon icke till stoft skörden för kommande dag.
Dock, icke bleknar min kind, ej mörknar mitt öga af tårar,
gömda, likt klippans demant, samlas de djupt i mitt bröst.
Himmelen ser jag i blått och solen i glänsande guldglans,
jorden allena ej bär rosornas fägring för mig.
Gruset är grus för min blick och glittret döljer ej stoftet,
som på papilios drägt röjer hans ursprung och mål.
Blott såsom slöjan kring sanningens bild naturen jag älskar
och i hvar menniskas själ söker jag kärlek och Gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
