Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SI 7
pol till pol ocli ändtligen från sjelfva det evigt blommande
Hindostan hemkom, blott för att tidigt dö, med den enda
tydliga insigt, såsom hufvudresultatet af sin lefnad, att man,
som Gæthe säger, icke ostraffadt vandrar under palmer.
Det lilla slottet Merlach i Nürnbergs grannskap, der hans
dotter Amalia, som vid elfva års ålder förlorade honom,
tillbragte ined honom dessa första år af sin lefnad, var ock, i
ett litet kopparstick af honom sjelf graveradt, förhanden; en
täckvagn körde upp på gården under lummiga bokar, och
jag tänkte mig tillbaka till den tid, då hon som litet barn i
denna vagn suttit vid hans sida, hemkommande från en
Niirn-bergsresa med glad förvåning, att verlden kan vara så stor
och innesluta så mycket underbart. Utsigten af Merlach låg
i en liten bok, på hvars blad han med egen hand gifvit henne
de första undervisningarne i en konst, der hon redan gjort
så utmärkta framsteg, och dottern, som begripligt är, med
något mer oregelbunden penna aftecknat förebilderna. Hvad
denna dotter för honom var, redan i första gryningen af
hennes morgonrodnad, intygade än mera omisskänneligt de i
samma bok förvarade täckt mångfaldiga exemplaren af hennes
späda anlete och gestalt, af samma fadershand ömsom
tecknade och ömsom graverade. Den vackraste gravyren
föreställde henne ungefär nioårig med långt, utslaget hår ocli
ledig barndrägt, upplyftande med ena handen en liten fogelbur
från ett bord, vid hvars andra ända en något äldre cousine,
Henriette, sitter. Det ger ett eget ljuft vemodigt intryck att
se de kända, fullmoget utvecklade dragen af ett älskadt
väsende på detta vis återförda till den första halft obestämda
knoppningen, och likväl äfven i denna återfinna dem
väsendt-ligt oförändrade.
»Den nioåriga skaldinnan.
Re’n skådar framåt tidens dar
En ljusblick uppåt höjd;
På kindens fulla rosenpar
Ee’n småler snillets fröjd.
Dock har den heta strålens bad,
Än purpurns flor ej tärt,
Och ögats aning, djup men glad,
Ännu ej gråta lärt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
