Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’205
»Gör som jag,» sade titeln, »ingen beundrar mig, men
jag beundrar dem som äro vackra och doftande, och deraf
bar jag roligt!» Och så bugade han sig för rosen, som
dervid log med ett glänsande leende. Men nässlan aktade ej
på tåteln, soin hvarken var skön eller doftande.
Ivom der en yngling i lunden, en mycket vacker och
.stolt. Han bröt dristigt den höga liljan, *— lian plockade
alla jasminerna — han sträckte ut handen till rosorna.
JNu blir det min tur, tänkte nässlan. O! huru ljuft att.
plockas af honom, och dock ryser jag. — Men hon hade
kunnat vara helt lugn: turen kom ej till henne — hon blef ej
plojckad, ensam fick hon stanna; han gaf henne icke en
blick, för honom fanns hon cj till i verlden.
Hon fick dock se huru ynglingen fästade blommorna i
sin barett, hvilken han sedan kastade på det lockiga
hufvudet. De lyckliga! tänkte nässlan, nu slippa de ut ur den
qväfva lunden, ut i Guds stora, fria verld; burna af den
sköne ynglingen skola de göra sitt triumftåg genom
verlden. O, jag arma, obemärkta, som måste stanna här!
Ynglingen försvann, blommorna med honom. Nässlan
satt nu ensam, stum och sörjande qvar på sin gamla, goda,
inhägnade, men nu så djupt föraktade plats. Det led mot
qvällen, då hördes dånande steg i lunden. Den sköne
ynglingens väg gick åter derigenom.
O O O ö
Nässlan blickade skyggt upp till baretten, till den höga
plats, der de daggfriska blommorna fått sitt hederssäte. Ack,
huru förskräcktes hon ej öfver hvad hon nu såg! Brutna,
vissnade, torkade af sol och vind hängde de förr så sköna
blommorna vid baretten, som ynglingen aftog, för att torka
sin glödande panna. Blommorna föllo vissnade till marken;
han märkte det ej; nässlan skälfde af fasa. O, de sköna
blommorna! tänkte hon. Ynglingen ville i förbigående plocka
ett ax, som vaggade sitt drömmande hufvud i nässlans
närhet; då samlade nässlan all sin kraft, all sin förmåga, allt
hvad i henne fanns af hämnd och bitterhet mot honom, som
också nu försmådde henne, och ynglingens hand brändes af
hennes blad.
Sårad ilade ban bort. Väl att du går, väl att jag får
vara i ro! tänkte nässlan och såg halft vemodigt, halft afund-
O O 1
sjukt ännu på de vissnade blommorna.
Det blef natt, månen sken öfver lunden och sände en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
