Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmänt uppseende. Man skulle ha godt om penningar, menade
de, för att göra en så lång resa för ro skull.
Nu voro vi vid Slagelse. Peder hjelpte oss ur vagnen,
efter att likväl först ha sökt öfvertala oss att resa »lidt længer
mod Korsör». »Det vilde være saa morsomt,» tillade han
godmodigt. De öfriga af qvartetten skakade hjertligt hand med
oss, och så länge vi kunde se det bortilande tåget lyste fyra
vänliga ansigten emot oss i kupéfönstret. Det var i sanning en
ljus tafla af det danska folklifvet, som ödet i dag upprullat för
våra blickar. Men vi hade ej tid att ingå i några betraktelser,
utan måste skynda till postkontoret att försäkra oss om
biljetter för den snart afgående postvagnen till Fuglebjerg och
Holsteinsminde.
Postmästaren i Slagelse, en gammal man med välvilligt
ansigtsuttryck, hade icke förr hört att vi voro fremlingar
än han bjöd oss in i sina rum under förklaring att
postvagnen först om en half timme skulle afgå. På min fråga om
man i staden kunde få köpa någon reskarta öfver Danmark,
försvann han ur rummet, men återkom snart med en sådan,
hvilken han bad mig emottaga. Jag kände mig helt förlägen
vid gubbens välvillighet, men fann det ogrannlaga att afslå
gåfvan. Agda, som emellertid vid postluckan velat köpa
biljetter, återvände med den ledsamma underrättelsen att man icke
ville emottaga svenska penningar. Vårt danska mynt var
tyvärr slut. Lyckligtvis fanns en »Vexeler» i grannskapet, som
kunde hjelpa oss ur vår förlägenhet. Vi gingo att uppsöka
denne och fingo också snart våra affärer ordnade, men då
några i rummet uppställda fornsaker tilldrogo sig vår
uppmärksamhet, blef »Vexeleren» plötsligt helt lifvad och språksam och
ville ej låta oss gå. Han kunde då tydligt se, sade han, att vi
intresserade oss för »Oldsager» och utbad sig derför att få visa
oss sitt museum. Det hjelpte icke att vi uttryckte vår farhåga
att komma för sent till postvagnen; den välvillige mannen
visade oss på sitt eget ur, att vi ännu hade god tid och hade
all möda ospard att förevisa oss sin fornsakssamling, hvilken,
rik som den var på praktfulla träsnideriarbeten från medeltiden,
syntes oss väl värd att beses.
Framkomna till posthuset funno vi vagnen redan för
dörren och postmästaren på trappan med våra nattsäckar på
armen. Med faderlig omsorg hjelpte han oss i vagnen, ställde
sakerna beqvämt för oss, tillsade kusken att låta oss stiga ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
