Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af lifvet bibehöll ännu sin första ungdomliga friskhet. Det var
menniskor som förenade den mogna ålderns vishet med barnets
oskuld och renhjertenhet. Herr Winther, en f. d. lärjunge till
herr Stephansen, och numera lärare vid en folkhögskola i
Lyngby (i Nord-Seeland) gästade, jemte sin fru, Holsteinsminde
vid detta tillfälle. Efter aftonmåltiden sjöng han för oss
svenska och danska nationalsånger, bland annat äfven Bellmans
sånger, så som jag ännu knappast hört dem sjungas i Sverige.
Först sent bröt sällskapet upp och samlades åter tidigt
följande morgon för att säga våra två landsmaninnor det sista
farväl. De skulle nemligen då lemna Holsteinsminde för att
vidare fortsätta sin resa till folkhögskolorna på Fyen.
På den vänlige värdens inbjudning stannade emellertid Agda
och jag qvar ännu en dag, då vi fingo höra åtskilliga utmärkta
föredrag af lärarne på Hindholm, samt göra ett besök i den
förträffliga vårdanstalten för värnlösa barn vid Holsteinsminde,
hvilken efter fru S—s död skötes af ett äldre, för saken varmt
nitälskande fruntimmer. Med vemod emotsågo vi afskedets stund.
Hvilken lycka i lifvet att sammanträffa med ädla och
goda menniskor, funnes blott icke smärtan, då man skulle
skiljas från dem! — Herr Stephansen ville på inga vilkor
tillåta att vi skulle afresa med postvagnen; utan erbjöd
sig att med sitt åkdon föra oss ända till Sorö, hvarifrån vi
på jernvägen lätt kunde komma till Kjöbenhavn och derifrån
till vårt sommarhem i Skåne. Vid afskedet följde oss alla
gårdens innevånare ut till vagnen. Den åldrige värden stod på
trappan; han hade så många varma ord att säga oss i det sista
till tack för det »Sveriges Kvinder» intresserade sig för
folkhögskolorna i brödralandet. Jomfru Sørensen stod vid sidan
om honom; hennes milda, trofasta ögon sågo så menande ut,
när hon tillropade oss en lycklig resa; det föreföll mig som
gällde hennes önskan, ej detta tillfälle blott, men hela lifvet.
Här kom herr Winther med sin fru och strödde vagnen full
med friska rosor; der stod herr Jörgensen under björkarne på
gården, omgifven af sin lärjungaskara; ett enstämmigt »lef väl!»
klingade från friska läppar, och hvita näsdukar svängdes i
luften. Snart satte sig hästarne i rörelse och inom få ögonblick
voro Holsteinsminde med dess vänliga innevånare försvunna
ur vår åsyn.
Hvad som deremot icke försvann, det var de goda och
väckande intryck vi här emottagit, intryck, hvilka säkert aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
