Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
panna och kring hans läppar hvilade uttrycket af en okufvad
kraft, mildradt genom den vänliga blickens trofasta öppenhet.
— Vår resa tycks bli långvarig — sade den yngre mannen
— ännu samma orörlighet hos de luftiga makter, som skulle bringa
oss fram på vår väg. Ser du, Ismene, det der är Kalymnos; och
detta, som vi hafva framför oss, är Leros; och när vi komma
längre fram skola vi längre åt venster få se de skrofliga klipporna
på Pathmos.
— Jag längtar icke särdeles mycket efter slutet af denna
resa — svarade Ismene. — Jag tycker om sjöfärder, och mitt
hem har jag öfverallt, Adeimantos, der du är.
— Smickrerska — svarade Adeimantos halft leende — både
jag och min hustru — tillade han derefter vänd till den gamle
— hafva skäl att prisa besöket på Kreta för vinsten af ditt
sällskap, Kallias.
— Smickrare — svarade denne leende — jag måste dock
å min sida bekänna, att jag längtar efter slutet af denna resa
för min systerdotters skull. Hon skall svårligen kunna uthärda
många dagar till af en sjöfärd.
— Ar hon verkligen så svag? — sade Ismene deltagande —
jag hade annars hoppats att åtminstone i dag få njuta af hennes
sällskap, sedan det förvägrats mig i går och i förrgår.
— Det låter sig svårligen göra. Hon är verkligen mycket svag.
En liten brun flicka, Ismenes tjenarinna, kom i detta
ögonblick och hviskade några ord i sin herrskarinnas öra. Ismene
gick bort.
I samma stund drog eu lätt vind öfver skeppet och fyllde
dess segel. Kaptenen stannade sin afmätta gång och, hållande
handen öfver ögat, kikade han åt vestkanten. Vinden drog åter
bort, och kaptenen återtog sin promenad, muttrande någonting
mellen sina tänder.
— Vi äro nu ändtligen allena — sade Adeimantos fattande
Kallias’ arm — låtom oss taga plats här borta, der ingen hör
oss; jag kan ej lefva längre i denna ovisshet.
De begge männen satte sig på den af Adeimantos anvisade
platsen.
— Det glöder i min själ såsom af eld — fortfor Adeimantos
— säg mig, Kallias, är det hon eller icke?
— Var lugn, Adeimantos — svarade den gamle och tog
hans begge händer mellan sina — det är verkligen hon, Arete,
Filippos’ dotter. Min syster Evnike var hennes mor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
