Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
När båten var fylld, qvarstodo ännu på skeppet, jemte
kaptenen, Adeimantos, Kallias, en köpman från Alexandria samt en
matros och en skeppsgosse. Dessa hade frivilligt begärt att blifva
de sista. Båten skulle återkomma för att hemta dem, sedan han
landsatt sin första dyrbara last. Det var anledning förmoda, att
Titaneia ännu en stund kunde erbjuda ett skydd åt de
qvarvarande; i vidrigt fall ville de störta sig i sjön och söka att
simmande uppnå den ganska närbelägna stranden.
De qvarvarande hade tagit sin plats vid bogsprötet.
Titaneia hade nämligen genom en väldig svallvåg blifvit vänd så, att
bogen låg rätt i vinden, hvarigenom eldens och rökens riktning
blef den motsatta.
Man följde med spänd uppmärksamhet båtens rörelser. Dess
roddare sökte att kringgå den bränning, som rasade midt emellan
skeppet och land. Det var tydligt, att starka och skickliga
armar förde årorna. Men man hade misstagit sig om rätta
riktningen. Båten hade vändts mot venster, hvarest strandens
beskaffenhet gjorde landning fullkomligt omöjlig. Misstaget
upptäcktes, i samma ögonblick flamman från det brinnande skeppet
steg högre; och på samma gång varsnades på den sjudande
bränningens andra sida en möjlig landningsplats. Det gällde nu att
komma dit. Båten gjorde en lycklig vändning, och på sin väg
kring det öfversvallade skäret närmade han sig ännu en gång
skeppet. An red han som en delfin på ryggen af en väldig våg,
än tycktes han vara försvunnen bakom hennes mörka väggar.
Så kom bölja efter bölja, tills en af dem bar båten omhvälfd på
sin eldskimrande spets.
Adeimantos såg och hörde ingenting mer. I nästa ögonblick
omslöt honom den salta böljan. Han var en skicklig simmare,
och förtviflan mångdubblade hans krafter.
Om han sökte just Arete, eller om slumpen förde henne i
hans väg, visste han förmodligen icke sjelf. Men henne var det,
som han en minut sednare förde på sin starka arm. Arete
bar på sitt ansigte dödens lugn, och man kunde knappt veta, om
hon lefde eller var död. Hennes högra hand omslöt krampaktigt
den pergamentsrulle, som inneslöt Adeimantos lära "om själens
renhet".
I detta ögonblick hörde Adeimantos sitt namn ropas med
en stämma af skärande förtviflan. Det var Ismenes röst.
Adeimantos vände sitt hufvud och såg på hvilken punkt hon befann
sig. Hon tycktes haft sitt fäste i den hvälfda båten, men nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
