Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384
saint en benägenhet att se verlden och menskligheten i en
mörkare dager; att han led af en viss vemodig åsigt af lifvet och
gerna tog hvarje sak från dess dystrare sida, äfven då, när han
med en munter satir behandlade densamma. — Fosterlandet var
hans dyraste tanke, hans käraste föremål, och ingen var så ringa
blott han älskade detsamma, att icke Castrén genast
uppmuntrande stod vid hans sida, icke såsom en tryckande öfverman,
utan såsom en deltagande broder och vän.»
Men »hvilket var då för oss det stora värdet af hans lif?»
frågar Johan Wilhelm Snellman i de minnesord, han talade vid
Castréns graf den 12 Maj 1852, och svarar derpå:
»Han lefde för vetenskapen! Det hafva många gjort och
göra, ehuru få med samma hängifvenhet som han. Hans
vetenskapliga verksamhet var storartad och omfattande; dess mål var
det högsta, den vetenskap, han idkade, kan för sig uppställa.
Ringa är deras antal, som kunna ställa sig ett mål; än ringare
deras, som hinna.det. Genom uppoffringar, dem vi alla känna,
hade han tillförsäkrat sig, hade han förvissat oss, att målet af
honom skulle uppnås. Utmärkt öfver vanligt menniskolif är allt
detta. Utmärkelsen delade Castrén dock häri med andra.
»Men hans ingifvelse hade ledt honom på en väg, der
intresset för den vetenskapliga forskningen sammanföll med
fosterlandskärleken, der hvarje hans framsteg var ett steg mot
Finlands framtid. Hans vetenskapshåg var icke den s. k.
kosmopolitiska, som gör hjertat tomt och kallt och lärer
vetenskaps-idkaren trifvas i hvarje luft. Hans håg sög sin näring ur
fosterjorden, lik de plantor, hvilka under hvarje annan himmel, än deras
egen, vissna och förgås. Ur vår fattigdom hade han funnit den
ädelsten, som af hans hand skulle få sin plats bland jordens
största, jemlik med dem i klarhet och glans. Han ville ställa
vårt, vår stams ringa, glömda språk, der det inför vetenskapen
skulle ega jemnbördig talan med jordens mest bildade nationers.
Deri var han ensam, utan like bland oss, utan medtäflare hos
utiändningen. Det fält, han eröfrat, tillhörde honom ensam. Ingen
man finnes, ingen här, ingen der, som förmår upptaga hans verk,
der han lemnat det. Att han fann detta fält för sin verksamhet
— att han ensam påfann att lära verlden känna något, som
endast en finne kan lära dem — detta var hans snille!
»Men hans snille var sålunda ett med hans kärlek till
fosterlandet. Denna kärlek ledde hans steg till banan, ban så djerft
beträdde. Den fasthöll hans forskning vid finska stammens språk
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
