Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
Kort fore oss hade en katolsk fältprest med några soldater
besett slottet. När de fingo se det stora fatet, utropade
soldaterna: "Ack om det vore fullt med vin!" hvarpå presten
salvelsefullt tillade: "Ack ja! vore det så! Men få vi bara ett
enigt, katolskt Tyskland, så blir nog fatet fyldt, derom kunnen
I vara öfvertygade!" I hvad sammanhang det stora vinfatet i
Heidelberg står med ett enigt, katolskt Tyskland, det förstår
jag ej. Men den katolske presten begrep det väl, förmodar
jag, och förstod kanske också att tyda den gåtan för sin
omgifning. I en lång vinkällare utanför "das Heiligthum", såsom
den katolske presten väl borde — enligt sin åsigt — kalla det
stora vinfatet, fanns ett mindre ekfat, som rymde endast. 60,000
buteljer. Af sådana fat hade kurfursten haft 12 st., som voro
fyllda med de utsöktaste vinerna. Ett ännu mindre vinfat fanns
der ock, anmärkningsvärdt endast för träsnideriet ofvanför
kran-tappen. Man såg der nemligen Jungfru Maria med Jesusbarnet
på armen. Att flitigt vrida på tappen var väl då ett omtyckt
sätt att visa sin tillbedjan för madonnan, kan jag tro.
Omkring "das dicke Thurm" med sina 22 fot tjocka murar
har en 200-årig murgröna sliugrat sina, nu icke mera späda,
grenar, och bildat en tjock, grön, ständigt växande mur till stöd
åt de ramlande stenmurarne. Stammen å en af dessa grenar
mätte 18 tum i omkrets. Det är icke murgrünsrankor, man här
ser framför sig; det är riktiga träd af murgrön, som i oändliga
slingringar och vridningar än klänga sig uppför de höga, mot
molnen sträfvande murarne, än linda sig ikring de öfriga träd,
som, skjutande upp ur slottsgrafvarna, bada sina yppiga kronor
i solljuset, under det deras stammar dölja sig i ett
ogenomträngligt, dunkelt snår, som näres af fuktigheten der nere. Jag såg
ett körsbärsträd så högt, som någon af våra högsta tallar, och
frågade om man någonsin kunde skörda frukten af detta träd.
"Den låta vi foglarna få", svarades mig; "vi ha ändå frukt
fullt opp".
En sådan vegetation som i Heidelberg får man väl
svårligen se annorstädes. En mängd klara källor framsorla öfverallt
hvarthän man går i dess parker och lundar. Man har också
roat sig med att i slottsparken plantera träd från alla zoner
på vårt klot, ända ifrån nordliga Siberien till Syd-Amerika.
Och alla dessa äro försedda med etiketter, som visa hvarifrån
de härstamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
