Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
Både som diktartro och lifsåsigt är detta, enligt vår tanke,
falskt. Den tuktande, frigörande och helgande kraften af en
sorg efter Guds sinne kan ingen djupare uppskatta än vi. Men
sjelfpåkallad, konstgjord, eller beräknad såsom medel för
underordnade ändamål, begagnad till ett slags kraftut veck lare för den
blotta intelligensen eller fantasien, blir sorgen icke en sådan
Guds tuktan, utan ett blott sjelfgisslande af tvetydigaste värde.
Hos diktaren leder denna afart af sorgen antingen till karrikatyr,
och påminner då om den lilla sjuklingen inom familjen, som,
stolt öfver detta sitt prerogativ, påkallade alla främmandes
uppmärksamhet med utropet: "Det är jag som är den lille
olycklige!" Eller ock urartar det till sådana naturvidriga gräsligheter,
som vi läsa om i berättelsen om en bekant, tysk skald, hvars
unga hustru dödade sig inför hans ögon. för att gifva honom
stoff till en högre tragedi.
Finnes ej poesien inom oss, söka vi den fåfängt utom oss.
Ar man icke skald af naturen, gör man sig icke dertill genom
sorgen.
Helt annorlunda är tonarten i följande vackra stycken.
Tornet.
Hjertat blöder, såradt af smärtans tagg:
Djupt den trängde, djupt i min unga hog.
Under agaude handen,
Höge fostrarens ofvan skyn.
Tårar falla — lindra för stunden blott.
Gud, ditt bistånd städs mig bevilja huldt,
Gjut din balsam, den bästa,
Tålamod i mitt qvalda bröst.
Då likt Aronsstafven väl grönska skall
Nakna tornet, spricka i blommor ut,
Qväfva minnet att länge
Enda rosen mitt hjertblod var.
Tårarne.
Förr jag känt, hur hjertat bedröfvad| var,
Känt ibland som folie det tyst i gråt,
Nu jag känner, aek! endast
Huv det sväller af glädjens tår.
Han som gaf, som tog, ju på nytt han gaf.
Gaf en fröjd, i hvilken all sorg försmalt,
Som när töcknet i dalen
Löses upp af den klara sol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
