Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
af frosten, bar dock anletet många spår af bekymmer och lidande
— ärr från striden för det rätta, mera hedrande än de finaste,
rosigaste kinder och den klaraste panna. Hennes väsende är
utomordentligt enkelt, och allt hvad hon säger eller gör är öppet
och rätt pä sak. Med ett egendomligt okonstladt allvar dyker
hon på en gång likasom ined ett enda språng på djupet af sitt
ämne. Hennes qvickhet — ett element, som hon ingalunda saknar,
men hvars plötsliga utbrott synes öfverraska henne sjelf — är
ursprunglig och af renaste halt, ehuru mindre fin och
sprudlande än Mrs Stantons. Och dock känner man att det löje det
framkallar kommer från en djupare, hjertligare källa, än det som
frammanas af hennes mera lysande medarbeterska. Det är soiu
fnnne man plötsligt en dyrbar men oslipad juvel, hvars äkthet
just derigenom är så mycket mera oförneklig.
Miss Anthonys värme och häftighet kunna stundom förblinda
henne, men de göra henne aldrig skefögd. I ytterligheten af sitt
nit ser hon ofta ej mer än en punkt i sender af sitt ämne, inen
hon ser alltid denna i rät linia. Hon är icke en af dessa lugna,
klarseende naturer, som kunna uppgöra och ordna de mest
invecklade planer utan att råka i förvirring; hon har många jern
i elden och blir ofta bränd, men det hindrar henne icke att
oaflåtligen hålla dem qvar. Hon segrar mången gäng endast
genom sin oeftergifliga ihärdighet. När hon slagen och sårad
måste draga sig tillbaka, visar hon ärren för vän och fiende, sägande:
"detta är allt hvad jag vunnit; men nästa gång skall jag lyckas".
Om man närmare granskar hennes anlete ser man spåren af
den skoningslöshet, hvarmed hon fostrat hos sig denna ihärdighet.
Det är ursprungligen vackert, detta anlete, och förråder ingalunda
någon medfödd otillgänglighet för menniskonaturens mildare känslor.
Det röjer tvärtom en undertryckt längtan — ett hjerta, med all en
qvinnas åtrå efter hvad lifvet har ljufvast — och en hård
obeveklig hand, som tryckt tillbaka allt detta, sägande: "tig du
stilla, på det jag må kunna arbeta!"
Qvinnan i jernvägskupén, som tvekade om till hvilken af
sina niedresande hon skulle öfverlemna sitt lilla barn medan hon
üick ut att skaffa det mat, visade sig vara en skarp
mennisko-kännare, då hon slutligen valde Miss Anthony. Och dock har
denna visserligen ingenting hvad man kallar barnkärt i sitt väsende.
Man kan knappast tänka sig att hon någonsin yttrat ett enda
barnsligt eller jollrande ord. Det förefaller icke heller som om
barnen intoge någon i minsta mån framstående plats i hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
