Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
och gråtande öfver, att hon förlorat sin moder, just som hon
funnit henne.
Hon tog sin bibel och läste mekaniskt de första ord som
kommo för henne: "Kom igen min son David—jag har syndat —
jag vill intet ondt mera göra dig — — —" Nej, tänkte Susanna,
jag vill läsa en psalm i stället. Och hon läste först tyst, sedan
högt, och till slut sjöng hon .den ena efter den andra af den
nordiska Davidsharpans tempelsånger.
Söndagsqvällen blef mera och mera skum, men Susanna
fruktade sig icke. Det var så förunderligt. Den moder, som hon
i åratal knappt kunnat nalkas, medan hon lefde, utan fruktan,
närmade hon sig nu, såsom död, utan bäfvan, och kände dervid
endast upplyftande frid och uppmuntran. Då hushållerskan på
herrgården och ett par andra kommo till henne för att vaka
med henne, var Susanna sä lugn, att de ännu aldrig sett henne
sådan, ocli de undrade om hon kunde vara en bland de utkorade,
som snart skulle sjelf vandra efter den stilla vägen.
Men dessförinnan hade Susanna ännu många uppgifter i
lifvet. Först och främst skulle hon lära sig rätt besinna den
satsen: hjelp dig sjelf, så hjelper Gud äfven; och hon bjöd
ärligen till. Sedan skulle hon ha många goda gerningar att insamla;
och tiden behöfdes väl, ty Susanna, som aldrig var sen att fatta
goda föresatser, hölls ännu länge tillbaka af den gamla
försagd-lieten och modlösheten, då fråga var att handla inför menniskors
ögon. Framåt gick det likväl, om ock med små steg, alltid framåt,
ty aldrig behöfde hon taga ett steg tillbaka; och glad var hon
nu, för hvarje ny station, som hon passerade.
Att Susanna gret då modrens kista försvann ned i den tätt
granrisade hvilokammaren, det veta vi. Men hou gret nästan lika
mycket när den stackars Huggs jordiska qvarlefvor kort derefter
följde samma väg.
Då hon kom hem den middagen sade hon till Maja-Lisa:
"Skall vi kunna dra’s tillsammans nu, vi bägge, Maja-Lisa!"
Och flickan stod i en ny svart klädning vid spisen, på hvars
blanka häll stora tårar tillrade ned, såsom Susannas egna,
tallösa tårar i åratal neddroppat, och svarade: "Far ville så gerna —
och -jag med".
Dermed var det också afgjordt; och Susanna kände nu endast
glädje deröfver. Om Maja-Lisa artade sig väl, kunde hon ju
kanske bli hennes egen ålderdomsuppniuntran, och i alla fall hade
hon uppfyllt sin pligt huru än Gud styrde för utgången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
