Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
"Mången af de kringstående," sade den värdige prestmannen
vid hennes bår, "torde säga vid sig sjelf: Jag önskar jag kunde
skrifva så vackert och så lätt som hon." Hon skref dock ej
så lätt som man är böjd att tro. För Alice Cary var i sjelfva
verket ingenting lätt, utom att tala sanning och älska sina
väu-ner. Allt hvad hon skref var ett alster af träget, allvarligt
arbete. Anda till de sista ögonblicken af sitt lif var hon en trogen,
outtröttlig arbeterska, omsorgsfullt sträfvande att odla sig sjelf.
Efter hennes död fann jag i hennes låda ett papper, felskrifvet
med stor, utomordentligt tydlig skrift. Alice hade en dålig,
svårläslig handstil, och det kunde således ej vara hennes, tänkte jag.
Så var det likväl. Hennes syster berättade nämligen att då hon
blef för svag att röra pennan som förr, begynte hon dessa
barnsliga skriföfningar för att på nytt lära sin hand att bilda
bokstäfverna. Sålunda arbetade hon till det sista, ej blott med
tanken, utan ock med handen."
Hon var dock icke af dem, som tro att arbetet är allt eller
att det kan ersätta snillet eller diktare-gåfvan. Men hon kände
djupt för de många andeligen stumma, som gå missförstådda
genom verlden.
"Jag tror", säger hon på ett ställe, "att de sköna syner
skalden eller målaren återger och lemnar menskligheten i
testamente, till en ständigt flödande glädjekälla, ofta i ungefär samma
skepnader föresväfvat den okunnige och olärde, hvilken,
beröfvad så att säga det yttre verktyget för meddelande, var ur stånd
att framlägga dem på duken i all deras formskönhet och
färgprakt, eller fängsla dem i ett odödligt qväde. Nej", fortfar hon,
"jag kan ej uppgifva det trösterika hoppet att vi i andra
verldar, i en hänsvinnande framtid, skola få se lysande skaror af
sådana som i döden återfunnit sig sjelfva och fått makt att
uttrycka hvad som här låg stumt inom dem; sköna själar, hvilkas
kroppar voro deras fängelser, som gingo stammande och
rådlösa bland sitt slägte, bärande i enslig tystnad olyckan eller
föraktet, allt under det de i sin fruktansvärda förensling hade fullt
medvetande af att tillhöra slägtets utkorade."
I religiöst afseende var Alice Cary, i tro och handling, på
en gång frisinnad och fast. Utan att någonsin påtvinga andra
sin öfvertygelse, var hon sjelf aldrig utan en sådan; och mycket
af hvad hennes lif hade älskligast och mest upphöjdt egde sin rot
i hennes herrliga tro på Gud och på en verld bortom denna.
Detta lifvet, med allt hvad skönt som dertill hörer — och sedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
