Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
faderlig omsorg för sina arbetare förverkliga de menniskoälskande
grundsatser ban af den ädle fängdirektören inhemtat. Vägen till
denna inflytelserika ställning jemnas i ej ringa grad gencm ett
rikt gifte; men man känner, att den väldige mannen skulle, äfven
utan detta mjuka men kraftiga handtag, svingat sig upp till
inflytande och makt.
Äfven qvinnofigurerna i denna skildring äro mästerligt
tecknade; synnerligast den milda, älskliga Paula, så varm och
dock så sansad, så idealisk och dock så praktiskt förståndig.
I Dickens mästerverk, David Copperfield, finner man hennes
motbild i Davids ungdomsvän, Agnes; och äfven Ilermine
motsvaras ej illa af Dora, fastän den förra är mer passionerad
och liflig. Äfven bipersonerna äro förträffligt tecknade; Klaus och
Kristel med sina rödkindade pojkar och sitt tarfliga men snygga
hem, den gamle fångvaktaren Süssmilch, den sentimentala
guvernanten Duff ined sin "orubbliga sanning"; alla äro de lifslefvande
menniskor, vid hvilka vi fäst våra hjertan, och hvilkas öden vi med
deltagande följa intill berättelsens sista blad. Den senare delen
af boken genomandas af en så hjertevarm stämning, att man
ovilkorligen känner sig hänförd och lycklig deraf. Det är något
af den innerlighet, som gjort Dickens till en bland Europas
mest älskade författare.
Såsom skildrare af naturen är Spielhagen oöfverträfflig. Han
har också ett alldeles egendomligt sätt att uppfatta detta
föremål för sin dyrkan, ett sätt som tyckes stå i ett visst samband
med lians panteistiska riktning. Vi vilja låta honom sjelf tala.
Det är Georg, som beskrifver sin färd från ransakningshäktet
till tukthuset: (D. 1. s. 250) "De två eller tre timmar, jag tillbragt
i fria luften, hade gjort mig outsägligt godt. I början hade det
regnat en stund, jag hade utsträckt mina händer för att emottaga
dropparna; jag hade med förtjusning inandats den friska vindfläkt,
som strömmade genom vagnen. Nu tittade solen åter fram och spridde
kort före nedgången, rosiga strimmor öfver de grönskande
skördarna, öfver de skimrande ängarna. I träden vid vägkanten
qvittrade och sjöngo foglarna, framför oss emot öster på en
dunkel molnvägg stod en lysande regnbåge med ena foten på
fastlandet och den andra på ön. Det fanns ej ett tecken till hat
eller vrede i denna milda, blida natur, tvertom en så ljuflig frid, en
så mild skönhet; — och jag, som allt ifrån barndomen känt mig som
ett med naturen, kunde ej tillsluta mitt hjerta för dess ljufva
lockelse. Det sjöng med foglarna, det sväfvade med den blida vindens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
