Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.390
bestånd, bereda den stackars mannen så mycken trefnad som
möjligt, samt slösa pa dotterns förfining allt hvad som kunde
inbesparas. Den största praktiska klokhet och skarpsinnighet, i bredd
med den blindaste kärlek och egnad uteslutande åt dess tjenst, är
den egendomliga dubbelström, som genomgår den lilla
klädmiik-lerskans lif, och ger det ett rörande och dock ej sällan
löjeväckande intresse.
Mannen är icke mindre karakteristiskt skildrad, der han
lefver ett vegeterande lif midt ibland sina hönor och kycklingar, de
sista föremål hans ögon skådat och som han derför älskade öfver
allt annat, med undantag af sin fiol och sin Lea. Den senare
egnade han en tillgifvenhet af samma art som den, hvilken
kommer hunden att älska sin herre ju hårdare ban sparkar honom.
Ingen kallsinnighet eller hårdhet, icke ens den vedervilja
hvarmed hon bortvisade hans smekningar, eller det förakt, hvarmed
hon först utbytte benämningen Fader mot den af Onkel och denna
åter mot blotta namnet, på det ingen måtte kunna tro henne vara
en sådan faders dotter — intet af allt detta förmådde minska det
stackars fadurshjertats halft djuriska beundran och hängifvenhet.
Fadrens berättelse om sig sjelf och sin olycka — huru han
frän byggnadsställningen der han arbetade, roat sig med att
betrakta en höna med sina kycklingar nere pä gatan — huru dessa
plötsligt upplöst sig för hans blick i ett grumligt virrvarr tills
allt blef mörkt och han förstod att han blifvit blind; huru han
ropat pä kamraterna att hjelpa honom, men dessa, troende att
han gäckats, svarat med skämt, huru han då velat hjelpa sig
sjelf, men föll; hur, när han ville stiga upp, »benet hängde som
en trasa och armen föll ihop som en sophög»; huru han fördes
till hospitalet, der han mådde som en prins; och slutligen huru
han i allt sitt eliinde på det ömmaste vårdats af sin älskade Lea,
sotn offrade för honom all sin tid, och det. ehuru hon var en sa
hiskeligt, fin datn — hein denna berättelse är ett mästerverk af
omedveten humor.
Dottern blir imellertid alltmera förhärdad i sin råa
sjelfvisk-het, hvilken längre fram under den återkomne älskarens och
mannens inflytande stegras till verklig elakhet. Intrycket af denna
elakhet mildras dock något genom det skimmer af löjlighet, som
alltid åtföljer Lea; hos mannen åter stegras det geriom det
vedervärdiga sken af fromhet, hvarunder styggheten söker dölja sig.
Äfven bifigurerna och lokalskildringarne äro präktiga.
Kläd-tnäklare-butiken med dess tillbehör, fruns egendomliga sätt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
