Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
ärig gosse, som, utan fader, med en dålig moder, från späd
ålder på egen hand måst söka tillfredsställa de
nödvändigaste behofvens kraf, upprepade gånger blifvit insatt i fängelse,
men aldrig erfarit ljufheten af en kärleksfull omvårdnad, af ett
hjertevarmt och verksamt deltagande. Vidare ger Miss
Carpenter en framställning af de bemödanden, som i andra länder
redan blifvit gjorda för att afhjelpa dylika sorgliga
missförhållanden, hänvisande till de amerikanska Houses of Refuge for
juvenile delinquents, till de franska åkerbrukskolonierna för unge
förbrytare och till liknande anstalter i Schweitz, Belgien och
Tyskland, hvaribland isynnerhet framhålles Das RauJie Haus
i närheten af Hamburg. Hon uppställer slutligen de
grundsatser, hvarefter vanartade och vilseförda barn böra behandlas, och
visar möjligheten af dessas tillämpning i förbättringsskolor i
sitt eget fädernesland, men betonar starkt att härtill dock
fordras en samfäld medverkan af lagstiftaren och menniskovännen.
I det vidlyftiga arbetet Our Convicts, dediceradt till Lörd
Brougham, se vi den följdriktiga utvecklingen af de
missförhållanden författarinnan skildrat i sina föregående verk. De
typer, hon der framställt såsom gradpasserare, hafva nu
hunnit kulminationspunkten af sin bedröfliga tillvaro och blifvit —
straffångar eller deporterade. Hon frågar först: »hvilka de
äro?» och återvisar i sina exempel ur verkligheten på många
af de skildringar af unge förbrytare, som hon redan meddelat
— och vi igenkänna dem såsom fullvuxna, förhärdade
brottslingar, hvilka hejdlöst rusat framåt på förbrytelsernas bana,
till dess lagens oblidkeliga arm fattat dem och stäckt den för
alltid. Hon frågar sedan: »huru hafva de blifvit sådana?» och,
alltid stödjande sig pä rikhaltiga fakta, hänvisar hon till deras
föräldrar, hem, tidigaste år, umgänge, omständigheter, frestelser
och slutligen på den andel i deras olyckliga öde, som hon
anser kunna tillskrifvas samhället sjelft. »Och likväl», säger hon,
»äro dessa män och qvinnor, sa förhärdade, sjelfviska, roflystna,
fiendtliga mot Gud och menniskor de än må förefalla oss, i
besittning af en odödlig själ; likväl äro de barn af samma
himmelske Fader som vi; likväl äro de medlemmar af samhället,
så väl som vi.» Kan då ej numera något göras för att rädda
dem? frågar hon vidare, och ännu alltid fasthållande
grundsatsen, att kärleken fördrager, tror, hoppas och uthärdar allting,
anför hon efter Robertson: »det är ej blott kärlekens instinkt,
som gör den christne; — att älska själen för Christi skull, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
