Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
tiden eger af ungdom och andelig makt följer oss. Några år blott
— och I skolen hafva skapat en öken omkring er"!
Vackra och rörande tal hafva hållits; qvinnornas tårar ha
strömmat; men de gamle troskiimparne kunna icke låta sig rubbas
af ord, och då de ega några rösters öfvervigt i församlingen
hafva de lyckats genomdrifva, att intet annat får läras inom den
protestantiska kyrkan, än:
1. Bibelns auktoritet i trossaker;
2. Kristus, Guds son, död för våra synder, uppstånden för
vår rättfärdiggörelse, hvilket är substansen af den apostoliska tron.
Det låter sällsamt när man säger, att det voterats om
huruvida Kristus är Gud eller icke. Det var väl icke heller så, ehuru
det såg så ut, och ehuru det ofta nog under dessa dagar varit
sagdt af katolikerna. Hvad man egentligen voterade om, var om
man skulle hafva en samfäld trosbekännelse eller icke, om det
protestantiska Frankrike skulle fortfarande förblifva ett Babels
torn af trosförvirring, en skola för solister, eller åter blifva hvad
det aldrig bordt upphöra att vara: en enig kyrka.
Ehuru den första dagen stor glädje rådde bland alla
troende protestanter öfver den gamla lärans seger, hafva de
sednare mötena visat att dess seger inom synoden näppeligen
kommer att medföra seger inom kyrkan. De teologiska
professorerna anföra den grupp, som kallar sig den liberala; desse,
begåfvade unge män vilja icke låta binda sig, utan ropa: "Vi gå
tvärt igenom era lagar, som vore de spindelväf’! Allt hvad som
är vunnet är, att man hädanefter icke i samma kyrka kan
predika ömsom den gamla och ömsom den nya tron; hvardera måste
nu hafva sin kyrka, och följden var att de franska protestanterna
delade sig i två särskilda samfund eller grupper, och detta är
hvad de ortodoxa velat. Hvad var också här naturligare än att
gå hvar sin väg, likasom Abraham och Loth, då deras herdar
icke längre drogo ens? Men nej! detta vilje de liberala absolut
icke, ty den protestantiska kyrkobudgeten måste då också delas,
och dervid fruktade de att komma till korta, eftersom de äro de
minst talrika. "I viljen bo tryggt i ett hus, betalad af staten",
ropa de, "och kasta ut edra bröder. Jacob kastar ut Esau ur
fäderneshuset"! Förgäfves erbjuda sig de ortodoxa att bringa dem
de största offer; splittringen inom kyrkan besvärar dem icke
alls. Under stridens hetta fällas ord, som ohjelpligt vidga
svalget, men de liberala klänga sig fast. "Hvarför icke lefva i fred
tillsammans", ropa de, "utan att bekymra sig om hvarandras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
