Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blommor knn jag tro. Och klipporna duga ej till lians verk förr
än de blifvit krossade. Då riktar ban mejsel och hammare, och
hvar sten formas för sin plats, och intet slag faller gagnlöst.
Men blommorna behöfva kärlek och vård, och då ge de skönhet
till tack.
"Men, lik godt! Alla unga karlar, milsvidt omkring, flockade
sig som sagdt kring Mara. Till slut var det två, Kalle Lind
och Gustaf Elfström, som tycktes närmast att vinna henne. Kalle
var som karl lika vacker som Mara var fager som qvinna, och
sjöng gjorde han som den värsta sångmästare, och egen välbygd
gård hade han; men hur det nu var, så kände en på sig att
det var också alltihop. Om en hade tagit bort hans vackra röst
och hans fagra anlete, så hade det varit slut med bela karlen–
Ilon, barn, skulle nog sagt det der på ett finare sätt, men hon
förstår hvad jag menar, och det är allt som behöfs.
"Gustaf — det var något annat det. Han var stillsammare
och liksom djupare, och då han sagt något så visste man att
han ment det, och att för honom rätt var rätt. Han var fast
som stål och mild i hjertat soin ett bain.
"Jag tyckte en tid att Mara lekte med honom; men när
slaget kom förstod jag att hon älskade honom mer än lifvet.
Doktorn sade, att om hon bara velat lefva så hade hon kommit sig,
men hon frågte inte efter någonting mera, och så dog hon. Men
Lotten der, hon var skulden till alltihop. Kalle hade gått
omkring och skrutit som om allt varit uppgjordt mellan honom och
Mara. Då skref Gustaf ett bref till Mara och skickade det med
Lotten, men Lotten behöllet. Hon var förtretad på systern för
någon småsak och hämnades i sin elakhet på det viset. Men
kanske hade hon inte gjort’et om hon vetat hvad som stod i
brefvet.
"Mara viste om ingenting förr än det berättades att Gustaf
gått till sjös med ett utländskt fartyg i W. Då skaftade hon
sig tidningen för att få veta skeppets namn, och då stod det
berättadt der hur en ung svensk, Gustaf Elfström, drunknat under
det han försökt rädda en man, som fallit öfver bord och hur
lotsbåten hade haft underrättelsen med sig hem.
"Då blef Lotten hvit som ett lärft i ansigtet och gick och
tog fram brefvet och gaf det till Mara och sa’ hon var så ledsen
att hon behållit det. Den stackars Mara såg på henne med en
hjertskärande blick, tog brefvet, bröt det stora röda sigillet och
öppnade det liksom i en dröm. Jag såg på henne hela tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
