Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
Han erinrar oss om Göthes gripande vers:
Wer nie sein Biot mit Thränen ass,
Wer nie die kuramervollen Nächte
Auf seinem Bette weinend sass,
Der kennt eticli nicht, ihr hiralische Mäehte!"
Denna djupa uppfattning af synd och lidande
öfverensstämmer på det innerligaste med kristendomens verldsåskådning.
Helighetsbegreppet hade genom den Heliges föredöme vunnit en klarhet
och styrka, som gjorde splittringen mellan mensklighetens tillstånd
och dess egentliga bestämmelse mer känbar och smärtsam än förr,
och känslan af denna brist framkallade i förnyad kraft det i
menniskosjälen djupt nedlagda medvetandet om synd och behofvet
af försoning. Den lifliga uppfattningen af ofvannämnda båda
element, denna uppfattning, hvilken gifvit form åt försoningsläran,
kristendomens lifspunkt, är också den hufvudtanke, som genomgår
Wikners skrift och gör förf. till kristen i ordets djupaste mening.
Hans skrift är ett föryngradt uttryck af samma grundtanke, som
Paulus, kristna kyrkans mäktigaste grundläggare, uttalat i orden:
"jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider emot den lag,
som i min håg är. — Jag arma menniska! ho skall lösa mig från
denna dödens kropp." Hans skrift uttalar ock en föryngrad
uppfattning af samme apostels jublande segerrop: "Gudi tackar jag,
soin oss segren gifvit hafver genom vår Herre Jesus Kristus!"
Men genom sitt uppfattningssätt intager Herr W. äfven i denna
punkt en förmedlande ställning mellan kyrkan och rationalismen,
i det han å ena sidan förnekar Kristi ställföreträdande lidande
och återlösningsverket, betraktadt som en juridisk friköpelseakt,
och å andra sidan står i än skarpare opposition mot det hos
rationalismen vanliga sättet att, af fruktan för den dualistiska
verldsåskådningen, kanske ock någon gång af mindre djup
uppfattning af fullkomlighetsbegreppet nästan förneka eller förbise
ofvannämnda disharmoni, eller åtminstone ej betrakta densamma
från ethisk ståndpunkt såsom förkastlig, utan snarare från
fysiologisk såsom ett af yttre och inre omständigheter föranledt sorgligt
faktum, hvilket dock ej kan som moralisk skuld förevitas den
enskilde. Yi frukta ock, att detta förf:s allvar skall vinna föga
genklang hos en tid, så rik på, och så svag för njutningar som vår.
Men just derföre är hans uppträdande så mycket mera påkalladt
och nödvändigt, och skall af dem, som omfatta hans åsigter, med
så mycket större värme mottagas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
