Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(134
bestod af en talrik krets af hufvudstadens konstnärer,
litteratörer, lärare, m. fl. damer så väl som herrar, till ett antal af öfver
100 personer. Festen var lika enkelt som väl anordnad,
stämningen behaglig, skålarne många och talen i allmänhet lyckade.
Särskildt tyckte man sig sällan hafva hört ett lyckligare
festetal för damerna än det, hvarmed Herr Arvesen inledde skålen
för qvinnan såsom sångens bevarare. Festens glanspunkt var
dock, i mitt och mångas tycke, Magdalene Thoresens
tacksägelseord, framförda på ett sätt, som måste öfvertyga äfven de mest
misstrogna, att man kan vara originell och genialisk, att man
kan låta hjertat tala och tankarne stråla ut i den fria
ingifvelsens form, beledsagade af liffulla åtbörder, utan att i ringaste
mån öfverskrida den fina takt, det ädla, måttfulla behag och
den ödmjuka värdighet, som äro oskiljaktiga från all sann
qvin-lighet. Här var ingenting af denna häfdvunna formalism eller
konstlade gratie, som för den yttersta högern går och gäller som
qvinlighetens ideal, och som ännu till det yttre binda mången,
i tanke och ande frigjord; ingenting heller af denna docerande
och disputerande pedantism, som ovilkorligen kommer en att
sänka ögonen och spana efter strumpornas färg; ännu mindre
riågot af denna käckhet, denna ohejdade trotsighet, denna
emancipation i drägt och åthäfvor, som, i förakt, för den
konventionella qvinlighetens utnötta mask, springer öfver målet och
anlägger — karlavulenhetens. Här var allt — ord, blick, åtbörder, —
blott det fria, spontana uttrycket af en stor personlighet, en fri,
men sjelftuktad ande, som inom gränsen för det ädelt naturliga
skapar sin egen form.
Jag slutar min lilla redogörelse med ett, som jag tror, i det
närmaste ordagrant anförande af den älskvärda talarinnans ord:
"De er et gammelt Ord, som siger: Æren er det fagreste
Træ i Skogen; den Fest mine Venner ikveld har inbudt mig til
er for mig et Stevne under Ærens Træ, og den Skål, som nys
blev drukket var en Frugt af dets fagre Krone — og den har
glædet mit Hjerte som en Velsignelse.
Det kan ikke være nogen Tvivl underkastet, at nåen
Kvinde træder offentlig ind i Livet, da ligger der et Urydde på
hendes Vej af Stof til Kamp og Forsagelsé, til Ångst og BeT
kymring, — så, at når Æren en Gang bydes hende, og hun
har vejet sin Sag på Alvorets Vægt — da tager hun den ikke
ind til sig som et Forfängelighedens Smykke — den er ikke
en Glimmerblomst hun fæster i sit Hår og prover föran et
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
