Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
till sin form varit helt och hållet beroende af konstruktionen, af
bjelkarnes läge, hvaraf indelningen bestämdes. Renaissancen
frigjorde det från detta beroende, endast upptagande som motiv de
insänkta fälten med den kraftiga infattningen, men ordnade och
inrättade det, der inga hinder mötte, uteslutande ur konstnärlig
synpunkt. Taket gestaltade sig sedan visserligen som ett bjelklag,
men såsom ett särdeles konstfullt, med fälten ordnade omkring
midtfältet, i stället för att de enligt medeltidens bruk drogos ut
på längden parallelt med hvarandra, samt med bjelkar, som väl
äfven korsade hvarandra och derigenom åstadkommo ett regelbundet
nätverk. Dermed var öfvergången lätt till det antika
kassetttaket, som med tidens rigtning naturligtvis låg konstnärerne
ganska nära, endast att det uti bostäderna till en början utfördes
i trä. Det användes derför ofta, bjelkarne, som förestälde
nätverket, profilerades, rosetterna blefvo utskurna, men gjordes
understundom så stora, att de uppfylde hela fördjupningen och trängde
tillsammans infattningen så att den blef helt smal. I afseende
å fältens storlek uppstälde man som grundsats, att de skulle vara
mindre i låga rum, större i högre.
Enligt arkitekten Serlio’s teori skulle målning egentligen
endast passa i hvälfda tak och de platta deremot vara utan färg.
Men denna regel, som icke i sig sjelf har något stöd och väl mera
är att anse som konstnärens enskilda åsigt än som en
allmängiltig sats, hade åtminstone lika många undantag som
bekräftelser. I enklare borgarehus lät man säkerligen trätaket ofta
behålla sin naturliga färg, ej sällan skedde det äfven i rikare
bostäder, der träts varma, mörkbruna färgton kunde lämpa sig
ganska väl för konstnären till den öfriga allvarliga dekoreringen.
I detta senare fall tillkom ytterligare som dekoration en rik
prydnad af snidverk, som väl kunde göra färgen umbärlig. De
fall då man målade trätaket dekorativt äro likväl talrika och
kanske de oftast förekommande. Sammanställningen af blått
och guld, som redan under medeltiden användts med förkärlek,
var fortfarande omtyckt och öfvergick nu på kassett- eller
rosetttaket. Guld användes så mycket i taket, att under sextonde år-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
