Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’279
För öfrigt faller det af sig sjelft att renaissancen hade gjort
slut på gotikens konstformer; rummens oregelbundna form hade i
någon mån efterträdts af en viss regelbundenhet, om det också ej
var så lätt att uti gamla hus genomföra sådana förändringar;
skåp och bänkar hade så småningom frigjort sig från väggarne
och i struktur och ornamentik fogat sig efter den nya stilen.
Ehuru alla enskildheter hade förändrats till sitt konstnärliga
utseende, blef det allmänna intrycket af bostaden likväl icke olika
mot hvad det förut varit. En allvarlig, stadgad och på stämning
rik karakter bevarades, som lika mycket hade sin grund uti det
solida i den goda smaken som i materialierna, hvilka icke ännu,
såsom längre fram skedde, utsirades med tomt prål eller ersattes
af papper. I de bättre bostäderna angafs tonen af trät, som
lemnades i sin naturliga färg och med tirieu blef allt mörkare
och Varmare; valnöt och ek,, som ännu anses vara de i
konstnärligt hänseende mest användbara träslagen, voro de hvilka mest
användes. Endast någon gång, när allting i rummet var betäckt
med träarbete och hela rummet såg ut som det inre af en låda,
hvilket ej sällan hände under sextonde århundradet, kan man
nästan säga att det var för mycket trä. Likaså har man
understundom fått för mycket af det goda på så sätt, att allting,
infattningar och indelningar äfvensom mellanrum, helt och hållet
kläddes med ornamentalt och figurligt snidverk af en
miniatur-artad fulländning, så att man icke kunde komma till någon rigtig
trefnad af ständig fruktan att bryta sönder eller förstöra
någonting. Sådana fall höra dock till undantagen, och visa endast
hvilket värde man satte på en dylik, i sig sjelf så berättigad och
ionehållsrik dekorering. Det var de broderade och väfda
förhängena och dukarne som införde gladare färger bredvid den
allvarliga tonen i träbeklädnaden. Sålunda har en helt anspråkslös,
borgerlig bostad på de gamla teckningarna och taflorna ett behag,
som konstnären måste hafva hemtat ur verkligheten, men icke
sjelf kan hafva lagt in.
Denna karakter undergick ej heller någon förändring, eller
åtminstone en högst obetydlig* ända in i senare cfelen af sjuttonde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
