Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
mänhet måste man träffas af den rikedom på qvinliga karakterer,
som de nordiska ättesagorna framställa. Med hvilken sanning
och åskådlighet visar oss icke sagan qvinnogestalter, än blida
och ömma som Hjalmars Ingeborg och Gunnars Uddrun, än
lidelsefulla och vilda som Brynhild och Gudrun, eller hängifna
och trogna som Helges Sigrun och Hagbards Signe, än starka
och oförfärade som Hervor och Alfhild, eller slutligen grymma
och onda som Grimhild och Skuld. Och med hvilken skarp
blick finnas icke öfvergångar och skiftningar i deras hug och
hjerta aftecknade. Ja, de qviuliga karaktererna erbjuda i
allmänhet större mångfald, rikare omväxling än de manliga. Skulle
det med anledning häraf vara förmätet att framställa en fråga
och uttala en gissning angående författarena till dessa sagor och
sånger. Uppenbarar sig icke i flera af dem en qvinlig ande?
Vi veta att i senare tid det så högst sällan lyckats en manlig
förf. att förstå och i sina finaste skiftningar återgifva en qvinlig
karakter, liksom det å andra sidan torde vara samma förhållande.
Var det annorlunda i forntiden? hade männen då klarare blick?
eller hafva vi att tacka qvinnor för teckningen af flera bland
fornsångens och sagans qvinnokarakterer? Öm vi omsorgsfullt
betrakta de gamla sagorna, skola vi finna de qvinliga gestalterna
i allmänhet mera utvecklade i några, under det att hjeltarne
äro mera typiskt hållne, medan andra sagor deremot visa ståtliga
manliga karakterer och qvinnor, som blott äro fagra och blida, och
hvilka utklippta ur den ena sagan och insatta i den andra skulle
passa lika väl der som dit de höra. År det ett misstag att
förmoda, att denna olikhet härleder sig af författarnes olika kön.
Forntiden känner många qvinliga författare i den historiska tiden.
Om äfven sagan om Aslögs ätt icke länder till heder för hennes
författareförmåga, så bär dock en af nordens skönaste dråpor —
Kràkunuil (Kråkas tal) — hennes namn, och dess slutstrof:
"Lidna äro lifvets stunder,
leende vill jag dö" —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
