Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Besöket skulle varit oblandadt angenämt, om ej Richard fört
det mörka lynnet med sig, och stundtals försjunkit i inre
betraktelser af dystraste art. Det var då ban blickade tillbaka och såg
i minnet den första varelse som varit liknöjd för hans beundran
— broderns unga, gåtlika fästmö — såg sig sjelf under en hel
vecka rasa af förtviflan öfver denna liknöjdhet — såg den unga
flickan stå brud, blek och kall som en marmorbild — såg den
unga hustrun i sitt hein stilla, tankfull, tålig; såg slutligen sig
sjelf så alldeles glömma denna sin första förödmjukelse, att han
först nu, sedan hon lefvat många veckor under hans tak, kände
de gamla minnena åter upplefva med bela kraften af hans hjertas
vilda slag.
Förhållandet mellan Richard ocli presten utvecklade sig
ojemnt, men syntes dock gifva hopp om en blifvande förtrolighet.
»Vore ej doktorn gift och presten förlofvad», anmärkte
handelsmannen en afton till sin hustru, »kunde man tro att de voro
svartsjuka på hvarandra, och det för den allra käraste enkans skull.»
Hustrun skämde ut honoin och menade det var endast det
ogud-liga manfolket som kunde falla på sådana tankar. Han borde
just blygas för sin egen Karen.
Men handelsmannen menade, att han hade en gås oplockad
också med Karen.
Så förgingo helgdagarne, och tredjedag påsk var ett sådant
»Herrans väder», att man gerna behållit alla gästerna; men då
doktorns måste hein, var man glad att få behålla Else, som blifvit
allas älskling. Och hon, som tänkte det skulle göra de båda
makarne godt att lemnas åt sig sjelfva, stannade ett par veckor på
handelsstället.
En morgon då Else gick i den lilla trädgården, stod Richard
plötsligt framför henne, mörk och besynnerlig, tyckte hon; men
det var nu en gång hans natur att alltid vara passionerad för
något, och hade han nu den passionen att hata Finnmarken och
göra sig sjelf olycklig, då fick man fara mildt med honom. Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
