- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Adertonde årgången. 1876 /
208

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’208

Trohet.

»Varer tro»na intill döden och jag
vill gifta eder lifsens krona.»

Hvad vi älska högst hos dera vi älska, hustru, man, vän
eller brud — är troheten. Hon är grunden för alla öfriga
dygder-Hon ger våra kära tusenfallt högre värde än de ega i och för
sig, ty hon förlänar dem en gnista af gudomligt lif, ett återsken
af odödlighetens behag. ’

Men huru sällsynt är denna oskattbara perla! så sällsynt att
man frestas tro, att den icke tinnes till, i den fullkomlighet som
vi fordra. Ty på intet i verlden ställa vi så stora kraf som på
troheten. Hela dess skönhet ligger i dess felfrihet. Om den har
minsta vank; om den vexlar en vecka eller en dag; om den
fläckas af minsta falskhet; 0111 den glömmes för ett ögonblick, och
ord uttalas stridande mot dess innersta väsende, upphör hon
att vara trohet. Om hon blir falsk utan ord, om hon tillåter
låga bevekelsegrunder föregifvas för en väns ännu gåtfulla
handlingssätt; om hon ger rum för misstanke och lemnar förtalet
utan motsägelse, då är hon icke längre trohet utan en trolöshet
ännu värre än den, som i ett ögonblicks öfverilning förgätit sig
sjelf.

Ej under då att vi ställa stora fordringar på denna dygd
innan vi tro henne. Ett trohetsförhållande är en allt för stor
och helig sak att vi tanklöst skulle kunna fästa vårt hjerta
dervid. — Att ha trott sig stå på en klippa och plötsligt
känna den svigta och sjunka i afgrunden är ett lidande allt för
bittert för att den, som en gång erfarit det, lätt skulle å nyo
utsätta fig derför. Allt som man blir äldre har man i öfrigt
mindre anspråk på menniskorna; man känner sin egen svaghet
och väntar ej att finna någon annan felfri; men gäller det trohet,
så står fordran på fullkomlighet fast... ty man känner att bri-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:21:38 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1876/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free