Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’214
öra att höra, och som måhända ej föredrager trumpetens
silfver-klaug framför herdeflöjtens lenare toner.
Det talade ordet eger sitt berättigande jemte det tryckta,
och gåfvan att uttrycka sina tankar ledigt i skrift är ej förtjent
af större omvårdnad än gåfvan att muntligen meddela dem,
fastän den sistnämda nog mycket fått försaka sin förstfödslorätt.
Som det väl evigt står fast att gifva är saligare än taga,
så skulle väl ingen qvinna utan betydligt gagn för sig sjelf egna
sig åt uppgiften att gå ut och lära allt folk.
Men allt folket kan ej samlas i skolor, derför böra vi också
tänka på det, som blott kan egna någon enda timme af veckan
åt tillfredsställandet af sitt kunskapsbegär.
Denna tanke förverkligades första gången här i Finland
genom ett populärt föredrag, hållet för någon tid sedan af ett ungt
fruntimmer. Föredraget, som hölls fritt, behandlade det lilla
stycket »Till en fogel», af Runeberg. Allvarligt samt enkelt och
lättfattligt, utan anspråk på rhetorisk utmärkthet, men tilltalande
genom hjertlighet och värme — så framstod det till mening och
innehåll för den publik, som det afsåg. IIos en af åhörarne
väckte det tankar och förhoppningar, som i följande rader sökt
sig ett uttryck:
\
Då ett ungt fruntimmer hållit ett populärt föredrag.
Det var så mulet och så kallt,
En lärka steg ändå:
Så aningsfullt bak moln af snö
Hon sökte himlar blå.
Och hennes aning ej bedrog,
Hon såg sin ljusa höjd,
Och buren af sitt vingepar
Hon uådde den med fröjd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
