Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’226
betänkande samtyckte. Hon var allt för oerfaren att pröfva om
hennes beundran för Mr Casaubon var kärlek, eller om hans
tankar — vi säga afsigtligt icke känslor — rörande kärleken röjde
någon sådan. Hon trodde sig i dem höra ett varmt hjertas
klagan öfver sin ensamhet; lians lärda anmärkningar lofvade hennes
unga vetgirighet okända skatter; de bokliga talesätt eller det
afmätta jakande hvarmed han besvarade hennes hittills
oförstådda känsloutbrott, voro för henne bevis på en djup medkänsla.
Just hennes ädelt svärmande sinne gjorde henne blind för hans fel,
dem hennes i andra fall så underlägsna omgifning varseblef,
och misslynt öfver de tvifvel som framkastades om hennes lycka.
Och emedan våra flesta misstag framgå ur våra käraste drömmar,
är det icke förvånande att Dorothea, som aldrig ett ögonblick
idealiserat Sir James, deremot genast gör Mr Casaubon till ett
snille, henne öfverlägsen i tankekraft och andlighet »som hafvet
den lilla dammen». Likt skalderna, hvilka i alla vackra blå
ögon se — himlen, såg Dorothea, som hade sin andel af
skaldenaturen, i Casaubons torra gestalt och stela låter Pascal, Locke,
Bossuet och Augustinus förenade till en person! Hans nedlåtenhet
att vilja leda henne in i den verld af helighet och kunskap, der
han dvaldes, syntes henne så stor att hon aldrig, 0111 än med ett
helt lifs hängifvenhet, trodde sig kunna gälda densamma. Nu
skulle ju Rennes tankes kraf på klarhet tillfredsställas, på samma
gång som hennes qvinliga begär att lefva för något; hon skulle
ändtligen förverkliga sina bästa drömbilder, genom att med sin
make arbeta på hans stora lifsmål.
Mr Casaubon var den ende, som delade Dorotheas lit till
hennes framtida lycka, och med vanligt manligt sjelfförtroende
egnade han ingen tanke åt huruvida han passade för Dorothea,
hvilket naturligtvis var afgjordt i och med att hon passade för
honom. Han mottog hennes hängifvenhet, som en något oroande
men välförtjent hyllning, och hade blott ett bryderi, nämligen
huru han skulle förklara skaldernas skildringar af kärlekens lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
