Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
serligen ung, blott några år äldre än hon, men svag och sjuklig,
liten och puckelryggig, och till lynnet lugn och betänksam, t. o. ra.
skenbart kall; hon deremot, den nu sextonårig® flickan, hade en
stark och fyllig växt, behagliga ehuru något koppärriga
anletsdrag och ett hjerta fullt af brusande känslor. Så angenäm, skref
hon, som Tideman var mig som filosof att höra, lika odräglig var
han som fästman att se. Oaktadt all sin litterära tillgifvenhet,
kände hon dock djup ovilja vid hvarje tanke på äktenskaplig
förbindelse. Han märkte förhållandet, yrkade derför icke på
uppfyllandet af faderns föreskrift och iakttog i öfrigt ett uppförande,
så grannlaga och finkänsligt, att det ökade hennes högaktning,
förtroende och tillgifvenhet. Hon började blygas för sin olydnad
mot faderns vilja, för sin hårdhet mot en sådan friare, för sin
svaghet för ytan, sin likgiltighet för kärnan. Den häftiga
striden mellan motsatta känslor medförde i hennes lidelsefulla hjerta
så mycken oro, att helsan led; och slutet blef, att hon i
enlighet med faderns önskan lofvade Tideman sin hand. Men
hjertat ville ingalunda följa med. Det blef en förlofningstid,
utmärkt genom bevis på högaktning och geiiom lärorika
ömsesidiga meddelanden om teologiska, filosofiska och poetiska ämnen,
men aldrig om sådana känslor, som kärlek ingifver. Fästmön
hade inga sådana att meddela, och fästmannen vågade ej med
de sina falla besvärlig; bröllopet blef gång efter annan
uppskjutet. Efter en nära treårig förlofningstid af nu beskrifna
egendomliga art, föll han i en sjukdom, som under ett års tid höll
honom vid sängen och slutligen lade honom i grafven. Sörj icke,
sade han till fästmön, sörj icke min bortgång! Jag dör med lugn;
ty jag har kunnat ingifva dig fast kärlek till dygden. Den nu
nittonåriga flickan kände djupt den bortgångnes värde och sin
egen förlust — men äfven sin vinst, värdet af sin erhållna frihet.
Numera flyttad till Stockholm, ville hon ytterligare förkofra
sig i hvarjehanda studier och fick till lärare Jakob Fabricius, en
ung vid flottan anställd prestman. Han var utmärkt genom be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
