Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
för hjertats eller förståndets egenskaper eller helst bådas i
förening? Jag har ibland hört sägas, att andras öfverlägsenhet
medför en nedtryckande känsla för den, som med sig sjelf vet sitt
ringare värde. Detta är förunderligt. Verklig öfverlägsenhet ho&
en annan tycker jag mig alltid ha förnummit som i hög grad
upplyftande, och för hvad godt och ädelt, som derigenom kommit
mig sjelf till del, står jag i evig tacksamhetsskuld hos många.
Ju närmare jag lärde känna Vendela, ju mera ökades min
aktning — att ej säga vördnad — för denna ovanliga qvinna. Ofta
satt jag med i de ungas krets, på en gång åhörarinna och lärjunge,
när hon sådde ut frön till de hjertats och förståndets frukter,
som hos henne sjelf mognat i lidandets skugga, men hvilkas ändå
friska saft och milda sötma länge skola sprida sina verkningar i
vida kretsar, lika så visst som de i minnet ännu vederqvicka
»lin själ.
Emellan oss uppstod snart ett varmt utbyte af tillgifvenhet
°ch förtroende, och efter slutadt dagsarbete sökte vi ofta
hvarandra. Hennes sinne var stilla och jemt, men sällan eller aldrig:
log hon — det var som en ljuf och blid höstdag utan sol.
Så sutto vi tillsammans mången aftonstund, språkande om
flydda dagars smärtsamma minnen och den eu gång kommande,
s’sta dagens hopp. Vid hemmet, det gamla, dröjde hennes
tankar gerna. Hon talade om. huru storken flyttade för alltid samma
höst hennes moder gick bort; huru den trogne, gamle Rolf en
morgon låg död på Signes graf; om fader och syskon i deras
sista stunder och om sin egen långa kamp och strid. Ni vet,
huru vänner emellan, när den enes hjerta behöfver luft och
lättnad, och den andres intet hellre begär, än att hjelpa till med
hvad bäst det förmår, huru då minnet af hvad kärt man egt och
förlorat, hvad man lidit och hoppats, kan lefvas om än så ofta,
och å ena sidan alltid tyckas nytt, å den andra aldrig gammalt.
Hvarje år, när sommarferierna inträdt, sade hon vemodigt:.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
