Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.134
riksdagsman. Mot slutet af sitt anförande tar han långsamt,
och betänksamt af sig glasögonen, lägger dem antingen
framför sig eller stoppar dem i fodralet, stöder båda händerna
mot pulpeten, blickar hastigt upp på talmannen och slutar
med: »jag yrkar bifall (afslag)».
Hr v. Koch, som finnes öfverallt i kammaren utom på
sin bestämda plats, har under grefvens tal slagit sig ner på
talareplatsen der han fått tag i en föredragningslista eller
någon handling som olyckligtvis kommit att ligga i vägen för
honom. Han har börjat med att rifva ett hörn eller en remsa
af denna handling och denna viker ban nu i alla möjliga
fasoner och drager den mellan fingrarne, under det han allt
som oftast höjer på venstra axeln liksom vore rocken i färd
att glida af. Det är han som har ordet näst efter den
föregående talaren. Naturligtvis stannar han ej vid talareplatsen
utan rusar ner antingen på stora gången eller på någon för
tillfället tom plats, blott det icke är hans egen. Vår herre
synes hafva haft öfverflöd på qvicksilfver då han skapade hr
v. Koch. Blodet pulserar i hans ådror lifligare än hos mången
yngling, hans fantasi är rik, frisk och trots de 77 åren
oför-derfvad, och humor har han som en engelsman. Man kan ej
beskylla honom för att tala hvarken sällan eller kort eller
lysande, men hans föredrag uppblandas med små pikanta
interiörer från hans eget husliga lif, från Barnängens skola,
anekdoter om häststölder, skjutshistorier, godtyckligt prygel,
anekdoter från den tid han var extraordinarie, om
bränvin-superiets beklagliga följder, o. s. v. Man önskar emellanåt
att han skall sluta, men man skrattar och har roligt, och man
skänker sin högaktning åt åldringen ined de frisinnade idéerna,
och man spårar en fläkt af’ Dantons anda inom den gamles
bröst.
I detta ögonblick inträder hr Wallenberg, som alltid
kommer sent, i salen. Man behöfver aldrig hafva sett honom för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
