- Project Runeberg -  Tidskrift för hemmet, tillegnad den svenska Qvinnan/Nordens qvinnor / Tjugonde årgången. 1878 /
185

(1859-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.185

der den krökte sig genom den vidsträckta parken. Vid
utkanten af. parken låg en liten paviljong, på en höjd, ej långt
ifrån vägen. Den var bygd i götisk styl, och det domelikt
kupiga taket, var af glas. Hon hade tagit af en gångstig,
som ledde dit upp, då hastigt hästtraf nådde hennes öra. Hon
vände sig om och såg tvenne ryttare nalkas stället, der hon
stod. Det var Kasimir, följd af en betjent. Då han märkte
henne, hoppade han hastigt ur sadeln och kastade tyglarne åt
betjcnten. »Kid förut», sade han, »jag kommer gående efter.»

Han skyndade upp till henne.

»Jag är ändtligen här, Antonia», sade han.

»Vi trodde nästan, att ni skulle komma», sade hon ined
förvirring i rösten, »efter vi genom bref från tanto Ellen
underrättades om, att ni bjudit fremmande hit.»

De hade långsamt gått upp emot paviljongen. Dess
dörrar stodo öppna. Rosor och jasminer blommade i grupper
utanför, och en sakta vind höjde då och då draperierna för
fönstren.

»Får jag tala till-dig nu, Antonia», sade han sakta.

»Nej, nej», svarade hon förskräckt, »säg ingenting, jag
ber er.»

Han såg på henne mildt förebrående.

»Hvarför fruktar du mig, Antonia, och hvarför skulle jag
längre dröja», sade han, och glöden i hans inre blef för hvarje
ord mera märkbar. »Hur länge har jag icke längtat till denna
stund! Antonia, jag älskar dig, så som den skeppsbrutne älskar
stranden, så som den dödströtte älskar hvilan, så som den
fredlöse älskar friden. Du är för mig allt. — Du är hoppet
förkroppsligadt för mig. Jag vet inte, om jag tror på
någonting, om icke på det, att du kan rädda mig, försona mig med
Gud, med menskligheten och med mig sjelf. Jag kan icke
tala till dig så, som en annan ung inan skulle talat till sin
utkorade — du förstår det nog — men jag älskar dig tusen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:22:09 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfh/1878/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free