Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.230
Berlin, der han erhöll en god anställning och hvarifrån tant
Dora skrifver det sista brefvet i den meddelade samlingen,
dateradt d. 11 Oktober 1815.
»Då en djup, ändlös smärta förlamar hvarje själens kraft,
när sjelfva orden fela för att skildra de grymma skickelser
som drabba oss, då är det förklarligt att man icke skrifver
ens till sina närmaste vänner. Klagan ger endast då lindring,
när det ännu finnes en skymt af hopp. Hvem kunde, hvem
ville nu trösta oss? Vår jordiska lycka omslutes af tvänne
grafvar, och först när vi åter förenas med våra himmelska
barn, upphör vår smärta.
»Körner är en hjelte. Ingen klagan kommer öfver lians
läppar, och dock öfverraskar jag honom ofta på hans rum, tyst
gråtande. Alltid visar han oss ett vänligt ansigte, griper med
krampaktig ifver hvarje utväg att förströ sina tankar — och
hans hjerta blöder!
»Hur kunde du tro att vi, min syster och jag, skulle
besöka teatern eller söka något nöje! Vi lefva emedan Gud så
vill, men vi lefva endast för vår smärta. Här anser man oss
vara tröstade, emedan vår sorg är oss för helig att vi skulle
vilja tala om den med andra. Man deltager i vårt öde, men
icke för oss sjelfva. Man är lysten att se oss, likasom man
tränges för att se ett nytt skådespel, men då inan intet ser af
vår smärtas skådespel, går man likgiltigt bort.»–-En
teckning af syskonens graf följer. Winkler, Kind, Böttcher
och flera andra hafva diktat minnesqväden. Ett urval skall
göras och utgifvas . . . »Hårdt i sanning, fortfar
brefskrifverskan, måste det hjerta vara, som ej deltagit i vår olycka . . .
Elera hafva visat det ... Vi lefva här ensligt. Åtta dagar
förgå ibland, då ingen främmande fot beträdt vår tröskel. Vi
hafva förlorat talenten att underhålla menniskor. Ånnu har
jag ej kunnat återgå till min konst. Förgråtna ögon och
förmörkad fantasi äro stora hinder. På gamla dagar kunna vi ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
