Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
att det var omöjligt att draga sig undan, och vi öfverenskommo,
att hon skulle besöka mig dagen derpå. Då jag vid
utgåendet kom att vända mig oiu i dörren, uppfångade jag en skymt
af mamsell Pegrell, hvilken stod litet afsides och i alla tall
o ’
var alldeles ur stånd att höra vår i låg ton hållna
underhandling. Hennes ansigtsspel var i högsta grad komiskt. Der
kämpade i hennes ärliga drag en häftig strid emellan ett djupt
missnöje och en innerlig välvilja, och då jag gaf henne en
vänlig afskedsnick, tog hon upp förklädessnibben och torkade
sig i ögonen med en åtbörd, som om hon haft den största lust
i verlden att gifva sig sjelf en god upptuktelse.
Några dagar derefter hade jag ett större skorpbak.
(Läsaren har redan märkt att jag hör till medelklassen, och jag
blyges icke öfver, att jag till följd deraf är medelklassisk.)
Jag brukar vid sådana tillfällen gerna dela med mig en bulle
eller två till någon, som jag vet tycker om liembakadt bröd,
och denna gång föll min tanke på mamsell regrell. Jag hade
mina skäl att i skymningen sjelf taga en korg på armen och
med min bulle nedlagd deri begifva mig åstad till henne.
Huru vi pratade, kom jag slutligen fram med mitt
bakhåll: »Känner ni närmare till mamsell Kylander och hennes
lefnadsöden?»
»Ack ja,» svarade hon, »det gör jag visst, ni kunde ej ha
vändt er till någon bättre underrättad, och om ni hört något
ondt om henne, så kan ingen rentvå henne bättre än jag. Jag
var litet gramse på henne sist vi träffades här, men jag är ett
gammalt afundsjukt skrälle, det är nog hela saken. Jag hörde
visst ej, hvad hon sade till er, men jag förstår, att hon tiggde,
och jag tycker, att hon kunde låta mina kunder vara i fred.
Ser ni, om alla skänlcte bort sina kläder, hvad skulle det då
bli af mig? Vet ni, att Gustava Kylander är, utan att ana
det, min värsta stötesten nu mera här i lifvet, för det der
uppväcker alltid en sådan oro i mitt samvete. Jag borde ju unna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
