Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
åhörande det svartnade för hennes ögon. Det var emellan
honom, som hon älskade, och en flicka, som hon hittills ansett
för en af sina bästa vänner. Detta parti slog alla med
förvåning. Fästmannen hade några dagar förut lemnat orten, och
efter de tre lysningsdagarne mötte han sin trolofvade i
hufvudstaden, der de vigdes och bosatte sig.
Efter den dagen var det något ännu innerligare och mera
tilltalande i hennes mildhet mot alla menniskor. Hålsömmarne
lades ofullbordade i lådan, och kring hennes vackra mun hade
det satt sig ett litet drag af vemod, som icke fanns der förut,
men hon var för öfrigt sig lik och yttrade aldrig, icke ens
till mig, någon klagan. Hon hade alltid tänkt ringa om sig
sjelf, och hon ansåg det måhända naturligt, att han skulle
föredraga en annan.
Ett år derefter fick hon ett bref. Det var ett nödrop
från den förra flickvännen, en bön, att hon måtte besöka henne
i Stockholm, skyndsamt och hemligt. Hon reste; hon smög
sig bort från sin farbrors hus en morgon och begaf sig på väg.
En sorgens och brottets tafla mötte henne. Mannen flyende
och efterspanad för förfalskning. Ett spädt barn — en döende
moder. Hon dröjde der, tills allt var öfver, begrafning,
utmätning, och från det öde hemmet begaf hon sig tillbaka med
den lille. Hon hade aldrig beräknat svårigheterna, hon var
sjelf så menlös, men farbroderns dörr stängdes för henne. Hon
sökte sig en enslig bostad, ung som hon var, och vi bodde
tillsammans några år. Jag vet ej, om hon förstod orsaken,
hvarför hennes vänner betraktade bodfönstren, då hon på
gatan gick dem förbi — som vanligt klagade hon aldrig, men
hon upphörde att söka dem, och ingen sökte henne. Men
hur hon älskade sin lille fosterson! Han hette Herman och
var ett älskeligt barn. Hans joller, hans smek, hans leenden
ersatte henne allt. Hennes ömma, kärleksfulla natur gick helt
och hållet upp i honom. Den enda gång, hon hänsyftade på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
