Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•228
och Arvid Horn äro konungar i de anförda ordens mening med
samma rätt som Gustaf Vasa, Gustaf Adolf, de stora Karlarne
och i viss mon Gustaf III. Men om sådana konungar äro bilder
af folkets egen nationalanda, sedd i olika tidsförhållandens
belysning, då är ock de bildernas betraktande ett af de
säkraste medlen för folket i dess helhet att vinna en alltid
väl-behöflig sjelfkännedom. Men icke må de då betraktas med
de ögon, hvarmed en sjelfkär narr betraktar det egna jagets
afbild på sitt fotografikort eller en behagsjuk skönhet ser
sin i toilettspegeln. Väl må folket akta sig för att i sina
store män tomt lofprisa sig sjelft. I denna mening är det
berättigadt att utropa: »Ned med afgudarne!» Och väl är det
ock obefogadt att ropa: »Högt upp med idealen!» för en hvar,
som ej söker sina ideal högt öfver förgängelsens och
bristernas verld.
Då bland tidehvarfvens män nyss nämndes Gustaf Adolf,
sades ett namn, som glänser högst bland dem alla. Det är
ett namn, som gått på ryktets vingar öfver hela vida verlden,
så långt odlad mensklighet bor. Mannen, som bar det, var
äfven som verldshistorisk personlighet oemotsägligen den
främste i sitt tidehvarf, hvars gåta han löste, liksom ban ock,
för att bringa lösningen till erkännande, kämpade och föll.
Och det var ej ett ljus, som utan fäste skimrade för verlden;
dess veke drog sin näring djupt ur de fosterländska
krafternas rika oljehus, och det var främst till fosterlandets fromma,
som dess sken bekämpade mörkret. Gustaf Adolf var dock
i första rummet svensk konung. Det var han, som midt
under krigets stormar, på mäktiga grundvalar, som han fann
före sig, reste, sten vid sten, den samhällsbyggnad, hvars
murar länge fast omslutit vårt folk och hvilken det blef
lättare att uppföra än att, sedan den behöft rifvas, ersätta med
en bättre. Blef vårt land en kulturmakt, hvars berömmelse
som sådan står qvar, äfven sedan vi med svärd i hand för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
