Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•279
stuga, hur fattiga lille Eriks föräldrar voro och hur sjuk lille Erik
sjelf var; och nu skulle hon gifva dem så, att Erik icke mer
behöfde frysa och fara illa utan snart kunde bli frisk och dugtig igen.
Och det ville de bums gifva sig af med, bara de kunde få det
genast.
Oeh deras mamma samlade ihop från kistor och skåp, och det,
packades samman i en liteu lår, och den surrades fast på en kälke.
Johau, stallpojken, fick sig anförtrodt att draga den och se’n bar
det af; vinden hade riktigt friskat upp, nordan nöp dom rätt barskt
i kinderna, men det märkte de knappt, så brådtom hade de att nå
målet. Snögumman sprungo de förbi, Johan trampade i brådskan
näsan af henne, då liau passerade förbi hennes nedstörtade hufvud,
och Gösta tog hennes stör; den, tyckte han, kunde vara bra att
staka sig fram med, då de skulle upp for backen till torpet på
Utnäs. Och det hade han rätt uti, nu tog han fäste med den vid
någon sten eller remma i stigen, när de skulle draga upp kälken,
och så stod han säkrare och så gick det, lättare att få bagaget med.
Fader Jan hade kommit hem med ved från skogen, den var
allt litet sur, men den brann ändå, och när barnen trädde in med
sin börda i stugan, var der litet varmare än vid sista besöket. Mor
Lisa blef så glad. när hon såg sällskapet stiga in igen, hon
förstod nog, att när frun på herrgården fått veta, hur svårt de hade
det, skulle hon icke låta dem bli utan hjelp — det skulle varit så
svårt, att sjelf tala om det, nu hade allt gått hennes bön förutan,
det var riktigt Gud sjelf, som skickat de små barnen öfver sjön
för att skaffa henne undsättning i nöden. Hennes tårar runnö ned
för kinderna men hon log ändå så gladt; och när hon fick upp
hela fånget af kläder och linne, som Nils växt ur, men som just
passade hennes lille Erik, när hon fann litet af hvarje, som kunde
förfriska hennes sjuke gosse, och sist ur botten på låren drog fram
ett par dynor och ett tjockt, präktigt täcke — då tyckte hon, att
mest all verldens rikedom i ett nu samlat sig i deras lilla stuga
Och lille Eriks ögon glimmade så klart, och fader Jan kände hur
den skorpa af slöhet och liknöjdhet, som armodet omkring honom
bildat i hans sinne, började lossna och falla af; han såg omkring
sig i stugan — »jag skall allt hugga undan den der isfogen på
väggen», tänkte han, »och det tör väl icke bli omöjligt att drifva
stockarne bättre, så att. stugan blir lite’ varmare.» Det blef
verkligen från den stunden ett friskare och lyckligare lif i Jan
Larssons hem — de små barnen hade kommit med vårdagjemningen.
Det var med knapp nöd Nils och Gertrud hunno hem till
middagen, deras pappa satt redan i salen och väntade, när de
kommo dit in. »Nå», frågade han, »hvad ha mina små haft för
sig i dag?» — Ah, så grufligt mycket; de hade åkt käfkbacke, de
hade byggt en snögumma, de hade varit på sjön, Nils hade gått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
