Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
»Nej, o nej — de säga — medan strida tårar falla
Han är döf och Han är stum;
fogden, som har rätt att piska och befalla,
fyller — säges oss — Hans ruin!
Himlen öfvergifven är och öde,
skyar bölja i den mörka rymd,
Herren och Hans änglar äro döde
och vår syn af tårarne är skymd!» —
Hören I förnekelsen från barnamunnar,
mine bröder, hören I?
Menskans kärlek Skaparn och Hans magt förkunnar
Arma barn: förbi, förbi!
Frågen icke, hvarför barnen tårar fälla
i den mörka nattens brus!
Solen ej de sett och ej dess ursprungs källa,
evighetens morgonljus:
sorgen är dem ej t-ill skola vorden;
våndan vyssas ej af fridens salin:
äro slafvar, fjettrade vid jorden
och martyrer utan hoppets palm:
äro böjda som af år, och ensam blifna,
utan tro på någonting:
äro tidens hittebarn, som öfvergifna
stappla snyftande omkring!
Qvalda blickarne ur hvarje sjunket öga
tned förskräckelse oss slå,
ty vi spåra drag af deras änglar i det höga
hos de öfvergifna små. —
»Grymma folk — de säga — skall du trampa
barnahjertan som en fotapall
och tned jerubeslagna sulor stampa
i det rykande, det röda svall?
Blodet stänker öfver guldet, som du hopar,
fläckande din stolta stråt! —
Mannens vrede ej så högt mot himlen ropar
efter hämd, som barnets gråt.»
Edv. Fredin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
