Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
ett ofantligt stenblock, liksom af’ jättehänder uppkastadt på en
bergsklint. Vid min undran häröfver, upplyste kusken att
detta block heter »Nyckelstenen» och bevarar sagan om hur
jätten Buhle en gång derunder lade guldnycklarne till sin
spanmålsbod, då han en vacker dag begaf sig till Norra Vi
kyrka för att låta döpa sig. Hemkommen från kyrkan tänkte
han återtaga nycklarne och kasta stenen till det midtöfver ån
belägna Ufveberget, men under dopet hade den starke jättens
kraft blifvit bruten af en ännu högre makt; han förmådde ej
ens rubba stenen. De gyllne nycklarne ligga ännu i dag qvar
derunder, och utgör detta en förklaring hvarför trakten, trots
sina steniga åkerfält, sällan lider brist på spanmål. Vi hade
lemnat nyckelstenen ur sigte och passerat ett par torp då
kusken, visande med piskan till venster om vägen utropade
»der ligga ättehögarne», hvarvid jag betraktade en del högre
och lägre kullar, som äro lemningar efter en forntida
begrafningsplats. »Och här» fortfor han något längre fram, »ligger
jätten Buhle begrafven.» Jag tittade dit och fann ett par höga
stenar stående sina sju famnaj; från hvarandra; sedermera har
jag fått veta att den ena stenen blifvit upprest vid jättens hufvud
den andra vid hans fötter. Jag kastade en dröjande blick på
Buhles egendomliga grafställe och märkte derför ej att vagnen
hastigt gjort en sväng uppför en backe och jag ögonblicket
derefter befann mig på Buhlsjö säteri, målet för min resa.
Här skulle således julen firas på äkta gammalt svenskt manér
och jag kände en liflig försmak af de gamla bordmannasederna
redan vid de första helsningsorden: »Jag hoppas att den
frem-ling i vinter är vår gäst.»
Under tiden fick jag tillfredsställa min håg för utflykter
i skog och mark. Så vandrade jag en blid klar dag till den
s. k. röfvarkulan, belägen ungefär en qvarts mil från Buhlsjö.
— »Men hvad är det för underliga figurer som stå lutade mot
den gamla stugan derborta», frågade jag en af mina följesla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
