Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•190
och vi gingo tysta bredvid hvarandra. Den lilla kyrkan var
så ljus och städad med sitt friska granris på golfvet. Butsch
gick framf ör altaret att konfirmera mig; all fruktan var borta och
hvad kan jag armat än älska, än bedja för dig —, ser jag ock denna
heliga dag randas. Kunde jag ur min egen själ ge ditt högre lif näring
och tröst, såsom jag ljuft tillfredsställde ditt lekamliga behof, då jag första
gången slöt dig till mitt bröst!
Men det- tinnes blott en källa till allt lif. till allt godt, och det är blott de
droppar, som jag fått hemta ur den, hvilka jag kan dela åt dig. Denna
himmelska källa öppnar sig nu för dig sjelf. Ditt späda hjerta, som än
ingen jordens lust närmat sig tör att vanmägtigt vilja läska, känner sig
törstande efter det anliga goda och skall heligt, saligt bli mättadt.
Såsom då du var mindre kan jag ej bära dig, ej akta, leda dig mem.
Guds hand har nu fattat dig, Hans röst har hviskat åt dig sin sannings
ord, Han har visat dig vägen till sin himmel. Ack, håll hårdt fast i den
milda handen; vid alla lifvets faror, pä dess blomstervägar som dess
ödestigar lyssna noga till ilen kärleksfulla rösten, i vårens vindar som i kulna
stormar, i verldens buller och oro som i din enslighet, och bed den gode
Anden leda dig på en rätt väg.
Ack, ditt jordiska faderliga stöd har du ej mer. Gud har brutit detta
ljufva ömma band äfven för mig. Han har tagit detta stöd ifrån våra
blödande hjertan, på det. vi helt skulle vända oss till Honom, och här i glädjen
och friden, ej glömma Honom.
Det är så skönt att tänka, att din faders öga, i dessa saliga
öfverjordi-ska stunder, kunde se ned på dig, inge dig af sin frid. Du bär i din själ
ett frö af din faders, och om du låter din själ ödmjukt och stilla stå öppen för
den himmelska solens lifgifvande strålar, skall ur den blommor för
evigheten uppskjuta.
Hör, nu. ljuda de bekanta landtliga klockorna! Hj till ett stort
högtidligt tempel kalla de dig, utan till den lilla kyrkan, der du lärde dina första
böner, från hvars altare du hörde din älskade fader mod sin sköna kära
stämma börja: Helig, Helig, Helig Herre Gud Zcbaoth. sedan så skönt
förklara vår Guds ord och sist upplyfta handen välsignande öfver
församlingen.
Ej bland lika uppvuxna barn skall du framträda till det heliga
altaret, men säkert skola englar lyssnande höra dina löften till Gud och tätt vid
dig skola mina tårar och böner vara. Det enkla bondfolket, som sett dig
uppväxa, skall bedja för dig och fast inga högtidliga orgeltoner skola
väcka känslor hos dig, skall den bekanta och enkla psalmsången falla som
dagg, stilla på ditt sinne, och hvad som är öfver allt yttre, din milda
frälsares nåd skall möta ditt ångrande bedjande hjerta. Det skall glömma
himmel och jord och endast känna den.
När vi sedan snart, äro för alltid skiljda vid detta kära ställe, detta
stilla hem, då skall ditt minne hvila på en gång vid de blommiga ängar,
der du bland dina närmaste, såsom barn lekte, och der du vid altarets fot
upptogs till Guds barn.
Ater ringa klockorna! De kalla oss; — kom min innerligt älskade. Vår
Fader i himmelen skall förbanna sig öfver oss. Ack, må han sjelf ikläda
dig den oskulds drägt, som behagar Honom, och Hans kraft bibehålla den
obesmittad af verlden. Hans kärlek hålle ditt hjerta varmt och rent, Hans
frid vare öfver dig!
Hela mitt väsende omfamnar dig. jag kan ej säga mer: det outsägliga
är qvar.
A lida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
