Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■5
misstanke om att han skulle kunna visa sig mindre
uppoffrande och storsinuad, än hvad hon gjorde, då hon utan
tvekan tillgrep den ytterste och mest förtviflade utvägen för
att rädda honom och skona fadern. Hemligen gläder hon
sig visserligen åt, att hennes hjelte derigenom skulle komma
att för henne framstå i en till och med ännu mera strålande
daser än hittils, men detta får dock icke ske. Till att
af-vända det uppbjuder hon nu bela sin förmåga och sätter så i
gång den styckets handling, hvars utveckling är ett
mästerstycke, Ibsens öfverlägsna dramatiska talang fullt värdigt,
och under hvars fortgång hennes egen länge hämmade
karaktärsutveckling så tydligt kommer att försiggå inför åskådarens
eller läsarens ögon. Lifvets alvar tränger sig med ens på
henne i dess mest skräckinjagande form, och likväl jjr hon
tvungen att med förtviflan i hjertat le och dansa som hittils,
pä det att intet af den stora hemligheten skall röjas i förtid
och tillintetgöra hennes sista sköna dröm, som är att endast
ännu en dag få vara lycklig med den tillbedde. Kommer
så den stund, då alt ovilkorligen måste blifva upptäckt. Xu
vill hon dö, för att skona sina kära för den smälek, hennes
obetänksamma tilltag måste draga öfver dem, om bon förblifver
i lifvet. .Men hennes sista glädje är ännu, att det
vidunderligaste» skall inträffa, att mannen högsint skall begära att få
taga skulden på sig och sålunda till det sista blifva hennes
höga ideal trogen.
Gör han väl det? Ack nej, denna sista stora
missräkning återstod ännu för att visa henne hela lumpenheten af
de förhållanden, i hvilka hon omisstänksamt uppväxt och
lefvat och af hvilkas dy hon hittils undgått att smutsa sin
själs hvita vingar, endast derigenom att hon aldrig sett dem
annorlunda än i sin egen naturliga högsinthets idealiserande
ljus. Slaget faller och den sjelfviske mannen är först nära
att digna till marken derunder, sårad som han är på sin
mest sårbara punkt, högmodet och egenkärleken. Sedan
träder imellertid genast hans själs hela lumpenhet i dagen, och i
en scen, hvilken, i förbigående sagdt, helt visst utgör
glanspunkten i återgifvandet af bela denna rol på vår Dramatiska
teater, stöter han med hårda ord ifrån sig den qvinna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
