Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
hvilken uppgift hon borde välja, var öfverstånden. Den svåra
öfvergången från ungdom till medelåldern låg bakom henne,
och ehuru hennes sympathier alltjemnt drogo henne till
ungdomen, hade hon sjelf funnit sin plats och kände sig lycklig
med denna. Att visa deltagande för lidande, i hvad form det
än uppenbarades, att trösta och glädja sina vänner så gamla
som unga och på alla sätt, som hennes finkänsliga hjerta
kunde uttänka, var hennes uppgift; och om hon dervid glömde
sig sjelf oftast och ansträngde sig öfver sin förmåga, eller
mer än som var henne nyttigt, så var detta kanske ibland mer
hennes vänners än hennes eget fel. I hennes osjelfviskhet
låg tillika en försvarslöshet, som gör hennes öde dubbelt vardt,
att beklagas och bedömas med mildhet.
Hon hade fått många gåfvor, hvarigenom hon kunde
försköna och förljufva sammanlefnaclen och umgängeslifvet, och
mången gång lät hon sig af undfallenhet för andras vilja,
missbrukas till att blott roa menniskor. Men den som stod
henne nära, visste, att om det lekande, lätta, och poetiska än
var hvad som mest trädde i dagen, så gick dock på bottnen
af hennes väsende en djup och stilla ström af heliga tankar,
sträfvanden och beslut, som gåfvo sin färg både åt hennes
handlingar och åt hvad hon i poesi och prosa uttryckte. Man
har ofta sagt, att det varit bättre och lyckligare för henne,
om hon kunnat koncentrera sig mera, om hon ej så mycket
deltagit i andras sorg och glädje, ej slitit ut sig för att hinna
med allt hvad hennes hjerta ej kunde neka af andlig eller
lekamlig hjelp åt andra, hvarvid mycket också blef henne
dubbelt arbetsamt genom den ringa praktiska förmåga hon
ägde; men hon gaf fullt allt hvad hon kunde, så länge hon
kunde, och hvem har rätt att säga, att den som gifver af
kärlek och osjelfviskhet, gör det förgäfves? Många hafva ock
i hennes poetiska begåfning och estetiska sympatier velat se
en missrigtning, som drog henne bort från lifvets allvar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
