Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
Inom hemmet samlade hon sina tjenarinnor omkring sig
en gifven eftermiddag i veckan till åhörande af någon
-underhållande allmänbildande läsning, hvartill behöfliga förklaringar
gjordes af henne sjelf.
Kanske frågar du: »hur kunde hon hinna med allt detta?
Blefvo ej hus och hem lemnade i sticket?»
På denna fråga kan blott ett svar gifvas: hon var ett
mönster för en öm maka, kärleksrik moder och ordningsfull
husmoder. En mängd småbestyr i den inre hushållningen
kunde väl något störa henne, men hon undandrog sig dem
dock icke. Hon glömde hvarken de små eller de stora
uppgifterna i lifvet.
Hvad som särskildt bland de senare låg henne om hjertat,
var förbättrandet af qvinnans uppfostran och i någon mon
äfven af hennes sociala ställning. Huru fröjdade hon sig icke,
då hon våren 1880 fick se Edmund Gammals arbete i
qvinno-frågan! Att denna fråga på ett kraftigt och sansadt sätt blef
bragt på tal var henne en borgen för dess framtid i vårt land.
Kanske stälde hon i sammanhang med denna fråga hoppet
om ett förnuftigare inrättande af sällskapslifvet, llon önskade
få se sina söner uppväxa i flärdfritt, enkelt, aktningsfullt och
gladt umgänge med jemnåriga af båda könen. Redan hade
hon en plan färdig till lämpligaste sättet för henne ätt nå
detta mål, men hennes mer och mer hotande sjukdom
omöjliggjorde dock verkställandet deraf. Vi tro, att hon, lättare än
de flesta andra, borde kunna hafva löst denna svåra fråga, ty
med en sällsynt förmåga att för sina söner vara både mor och
systerlig vän, skulle hon som få hafva förstått ungdomen och
derigenom kunnat adla äfven deras nöjen.
Såsom en lifsfråga för det uppväxande slägtet betraktade
hon den så kallade »sedligbetsfrågan», och med mod och allvar
satte hon sig in i densamma, i hopp att derigenom kunna
blifva sina söner ett pålitligt stöd. Redan hade sjukdomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
