Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
dersord, och känt ömheten af det band, som knöt dem vid
hemmet. Dä hennes äldsta son studerade i Upsala förde hon
med honom den lifligaste brefvexling, hvarjemte ban dessutom
förde en vidlyftig dagbok. Det var en begåfvad och sällsynt
ädel och renhjertad yngling, men till helsan svag, och då han
i Berlin tillträdt en diplomatisk befattning sjuknade ban och
dog, medan hans fader, som skyndat att uppsöka honom, af
ett plötsligt snöfall hindrades att nå Berlin. Förlusten
drabbade modershjertat hårdt, men utan den förlamande tyngd,
som tillhör den tröstlösa sorgen. »Det kännes mig», sade hon,
»som om jag med ännu större ifver måste arbeta ined mina
små, för att göra äfven dem färdiga». — »Hon var stor i sin
sorg», har någon sagt.
Vid denna tid hade Baron Ugglas utnämnts till
öfverståthållare i Stockholm, och nu öppnades ett nytt tillfälle för
Fr:n Ugglas att vid sin makes sida verka i olika kretsar med
det tysta men kraftiga intrycket af sin personlighet.
Det är svårt att i ord skildra detta inflytande, just
emedan det var så personligt och yttrade sig mera på sinnelagets
och grundsatsernas, än utåt på »gerningarnes» område. Här,
likasom i Linköping, var det icke ståten och glansen, utan
tillfället att gagna, samt intresset af att iakttaga lifvet och
menniskorna på större samhällsområden, som i hennes ögon
gaf värde åt den ställning hon intog. Hennes sätt att hjelpa
var, såsom allt hos henne, egendomligt, och hon utvecklade
der en ny sida af sin okufliga energi, ställd i det goda
hjertats tjenst. Af sig komna, halft förlorade menniskor, hvilka
af andra hjelpare länge sedan öfv er gifvits såsom ohjelplige,
fortfor hon att stöda, att tänka och handla för, till dess hon,
såsom genom ett underverk, lyckats bringa dem upp igen.
Då någon undrade på hennes uthållighet svarade hon, att då
Herren skickat sådana menniskor i hennes väg, kände hon
det som en pligt att icke släppa dem. Ville deremot någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
